— Det är inte värt. Då slåss vi bara om vem som ska ha’n.
— Ja, kanhända de. De blir väl fälle du de, som kan åka, som tar’n mest. Så de får va. Va tror du en vellesipe kan kosta?
— En hundra kronor bortåt.
— Tvi fasen, tror du de. Hunnra kroner! De kan väl ingen mänska betala. Sexti tänkte ja — de har Amanda i Kilen betalt för sin. Å den är fin. Men han va använd festås.
— Hur mycke har du i lön?
— 175 om året å’ fem i städja. Nästa frivicka köper ja allt en, för ja har inte tatt ut mer än tie kroner på halvårslönen ännu. Men ja ska köpa mej sommerkappa och hatt me festås nu.
180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom Hildas humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till allt! Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till föräldrar och syskon och nu — en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt det andra innestående. Är det inte ett under och en lärdom, något rörande och beundransvärt? Och det finns gott om sådant folk på landsbygden!
Anna har stannat och ställt ned sin mjölkhink, och hela hennes runda ansikte skiner av förväntansfull glädje vid tanken på »vellesipen», medan hon snyter sig i underkjolskanten.
— Du kanske får påökt till nästa år? frågar jag försöksvis.
— Påökt! Nä, de trora’nte. Ja har’et bra som de ä tycker’a. Skynda dej nu så få vi äta snart! Ja ä så förbaskade hungrig.