En piga bland pigor

by Ester Blenda Nordström

Vår vandring från ladugården har gått oförsvarligt långsamt under debatterandet av dessa intressanta frågor och framkomna till gården se vi söndagstoaletten redan i gång. Ungarna kila omkring i rena linnen och skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute på gårdsplanen, utan strumpor och skor, med slätt vattenkammat hår och rödgnidna, såpblanka ansikten. Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handduk om axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden lyser igenom de två millimeter långa hårstråna på det vackraste och färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.

När Anna och jag gett grisar och höns är det vår tur att rigga oss, och i livstycke och underkjol ta vi plats vid bänken och handfatet, hälsade av drängarnas välvilliga anmärkningar och lätta nyp i förbifarten. Och så tvättas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och barnungarna stoja, fortfarande oklädda och morgonsnälla. Slutligen är tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma med morgonens clou — tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skockade sig omkring mig med häpna miner och otaliga frågor.

— Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i tännera?

Anna förklarade med överlägsen min och röst, att hon fått en tandborste för sju år sen, när hon gick fram. Hon hade den kvar än hemma, men hade ej använt den mer än en gång. — Och varje söndagsmorgon upprepades sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn på bänken i skjorta och byxor, småleende och välvillig. Hilda skymtande i dörren och drängarna skrattande och pikande mig för min finhet. Barnen visste knappt något roligare söndagsnöje och hela morgonen förföljde de mig med frågor: ska du inte borsta tännera snart? Ska du inte borsta dom i dag? Har du redan gjort’et? Och när det en gång hände att en av dem inte passat på föreställningen blev det ett förfärligt tjutande och bölande, vilket resulterade i att Hilda för husfridens skull bad mig borsta tänderna en gång till. Beviljades till allmän belåtenhet!

Klockan halv 9 serveras den sena söndagsfrukosten: två kokta ägg pr man och oseparerad, handskummad mjölk, färskt bröd och färskt margarin. Efter maten försvinna alla hastigt. Drängarna för att sova, barnen för att leka och stassa omkring i söndagselegansen och bonn för att läsa »Arbetet adlar mannen» i någon av skogsarbetarnas lediga sängar. Hilda hugger ögonblickligen i med middagsmaten, som på söndagen understundom utgöres av oxkött och grönsoppa, och Anna och jag sätta i väg med snälltågsfart för att städa, diska, bära vatten och göra alla de vanliga vardagssysslorna som måste utföras om allt ska kunna gå sin gilla gång.

OM MIDDAGSVILA, KVÄLLSSÖMN OCH KAR’ARS OPÅLITLIGHET.

Söndagsmiddagen serveras inte förrän klockan 1 och äts om möjligt grundligare och saktare än vanligt under osedvanligt hög stämning. Sen kommer disken för Anna och mig och den går med fart och kläm vill jag lova, vilket nogsamt kan bevisas av de skärvor som i hastigheten med fenomenal skicklighet lossas från tallrikskanterna under våra konstförfarna händer. Det är i alla fall märkvärdigt, vad man kan komma långt med porslin i krossningsväg utan att precis slå sönder det!

När den sista tallriken slungats in i skåpets mörka och trånga gömmen, spisen borstats (det skulle den för övrigt göras efter varje mål), rummen sopats och en klunga guldvivor stenhårt sammanpackade körts ned i ett glas på köksbordet, kasta vi en verkligt tillfredsställd blick över det söndagsfina köket och räkna ut, att vi ha jämnt två timmar kvar tills eftermiddagskaffet skall vara färdigt. Tänk — två hela långa härliga timmar, som vi få begagna efter behag. Åh, de timmarna! Dem såg man fram emot under hela veckan, tänkte på dem med nästan rysningar av välbehag och längtade efter dem som det ljuvligaste på jorden. Ni som läsa det här, jag är säker på att ni skratta och säga: »överdrift!» Men om ni visste hur sant det är, om ni visste hur underbart det känns, när hela ens kropp är trött och värkande efter veckans slit och släp och nattens dans, om ni visste hur underbart det då känns, att mitt på dagen få lägga sig till ro med gott samvete och veta att två timmar äro ens egna. Såvida man inte förstås råkar vara i närheten, när den minsta vaknar och börjar skrika, ty då får man nog anslå tiden till hennes underhållande i stället. Men vanligen aktar man sig noga för att vara i närheten och Hilda har det sanna förståendet — och låter en gå.

Så gå vi då i söndagsvita förkläden och rena schaletter, jag med ett munspel i fickan och Anna med en brickduk, på vilken hon med grovt rött bomullsgarn på hårt, vitt, tjockt tyg broderar de märkvärdigaste blommor och snirklar i plattsöm — gud vet om det inte till och med skall vara klumpsöm. Ännu har jag inte sett henne sy mer än tio stygn på den duken; varje kväll plockas den fram, när vi fått lampan tänd i pigkammaren och äro för oss själva och varje kväll somnar hon ifrån alltsamman. Hon är så trött, flickstackarn, när vilans timme äntligen slår, att hon inte kan hålla ögonen uppe. Jag ser hur hon arbetar av alla krafter att hålla sig vaken, ser hur hon spärrar upp ögonen för att få dem klara och sömnfria — och jag ser också med en känsla av medlidande och hjälplöshet hur hennes huvud plötsligt tar överbalansen, rullar åt sidan och hänger i en oändligt obekväm och rörande ställning, medan händerna beskriva kavande och omedvetna rörelser i luften. Brickduken har fallit till golvet, men synålen håller hon ännu i sömnen hårt fast i nypan. När huvudet börjar rulla alltför betänkligt vaknar hon till ett ögonblick, suckar djupt och tar upp handarbetet, medan hon kastar en generad blick på mig för att utröna om jag observerat hennes lilla lur. Jag stirrar stelt och finkänsligt ned på det vykort, jag håller på att fylla med cirklad, förfärlig stil och Anna ser nöjd ut. Så syr hon ett par stygn igen med valna svullna fingrar, som äro röda och såriga av all diskning och tvätt, tappar på nytt sin brickduk och börjar rulla med huvudet farligt nära bordskanten. Samma scen, samma suck, samma generade blick!

— Men varför i herrans namn lägger du dig inte? brukar jag fråga, när hon för tionde gången dunkat huvudet i bordet och vaknat till liv igen.