— Nä, d’ä så gôtt te setta siså här på kvällen å ja ôrker inte klä å mej än. Å så skulle jag sy!
Ibland händer det, att jag går och lägger mig innan hon stupat ner i soffan, och då kan jag vakna mitt i natten och få se henne sitta med armarna på bordet och huvudet i dem, medan lampan brinner och osar och brickduken för länge sedan försvunnit ur hennes medvetande. Jag kan ligga och se på hennes runda nacke, där håret ligger tungt och glatt, på hennes huvud, som ligger snett och obekvämt på de röda, brynta armarna, och jag grips av ömkan, ett medlidande så starkt, att det en minut känns som skulle jag vilja göra allt på jorden för att kunna skänka denna dödströtta, starka, arbetsvilliga flicka en enda dag av fullständig vila och ro, en enda morgon av lång och ljuvlig sömn. Apropå morgonsömn, så interpellerade jag henne en dag hur länge hon fått sova en morgon när hon legat som längst.
— Å, jag har ju alltid havi krittra å mjölka, så inte har ja sovit någe länge inte precis. Jo visst jo en måron i fjol somras på min fölseda så sa mamma, att hon skulle mjölka å sköta djurena om ja riktigt ville sova ut. Å då sôv ja festås. Men klockan 7 tyckte mamma visst de va på tiden, så då väckte hon mej. Opp me dej, din stora drula, sa hon, klócka ä över 7. Ja, de sa hon! Opp me dej, din stora drula, sa hon, å ja fick lòven te gå opp. Men arg va ja inomvärtes, för när hon lovt mig sóva, så kunde jag väl fått ligga teminstingen te 8. Tyck du inte de me, säj?
Jo, det tyckte jag och smålog för mig själv vid tanken på att bli uppkörd kl. 7 och ändå anses ha sovit länge.
Vi vandra neråt ån i middagssolshettan — det är varmt fastän det inte är mer än i mitten på maj, Anna dansar i takt med mitt munspel och viftar med sin brickduk. Och mun går i ett kör med ideliga frågor till mig, som för var gång måste avbryta spelet för att svara — förr blir hon inte nöjd.
— Va sa bonn te dej i måres, när du stod i bon?
— Han sa väl ingenting.
— Sa han inte? De hörde ja fälle. Om att du va så fint klädd. Va sa han?
Jag spelar utan att svara, men Anna ger sig inte i första taget. Hon frågar och frågar och till slut måste jag stanna av ett slag för att svara i ilsken ton:
— Han sa att de va grann färg på kjorteln.