— Sa han. Å tjyven, sa han de! Va sa du då, då? Du, va sa du då, då?
Jag spelar oberörd och dränker hennes frågor så gott jag kan i en flod av munspelstoner. Men ingenting hjälper. Hennes »va sa du då, då?» upprepas ständigt och enformigt, tills jag full av ursinne tar bort spelet och fräser:
— Ingenting.
— Ingenting. Joo, du, de hörde ja allt. Han grina så förbaskat. Va sa du? Du, va sa du? Att du inte kan säja de!
Annas röst börjar nästan låta gråtmild, och skamsen över min egen otålighet nyss, ger jag ett noggrant och vidlyftigt referat över mitt och bonns fullständigt innehållslösa samtal. Men Anna strålar av förtjusning och intresse och kan inte få höra nog detaljer. Vi ha kommit ner till ån under detta livliga samtal och slå oss ned i gröngräset, jag för att sova och Anna för att sy. Hon är full av verksamhetsiver och sladdrar utan uppehåll, så det är en absolut omöjlighet att få någon sömn.
— Kan du inte vara tyst ett tag, så en annan kan få sova? föreslår jag milt.
— Jo, jag ska va tyst, men jag ska fråga en sak te bara. Ja unnrar om du tog nå’n karamell i går på logen, när som Malkus bjöd dej! (Stum nickning från min sida.) Akta dej då, du. Jag säger bara de, akta dej. Nu får du sova för mej, men kom ihåg va ja sagt: akta dej!
Naturligtvis kan jag omöjligt få en blund i mina ögon med denna dystra och mystiska varning ljudande som en domsbasun inom mig och med ett ryck sätter jag mig upp och fordrar förklaring. Anna ger mig en högtidlig blick och frågar med gravlikt allvar om jag kan tiga.
— Jag skulle önska du kunde det hälften så bra!
Hon tvekar en stund om svaret skall tas som någon obehaglig anspelning på pratsjukhet hos henne eller endast som försäkran, bestämmer sig för det senare och börjar sina hemska avslöjanden med låg, dyster röst: