— Akta dej för kararna nu för tiden, de säjer ja dej, di kan så mycke knep. Du ä förlovad förstås å ä säker på att du har din Bernard. Men va inte för säker du — karar ska en allri lita på! Å va du gör, så ta allri en karamell om en pôjk bjuder dig, för då gör du de du ångrar!
— Jaså.
— Jojomän. Ja vet någe ja, som inte alla vet. Å ta allri en karamell av en pôjk! För dom kan lägga någe i du, som kan göra flickerna alldeles tosiga. Vet du hur dom gör?
Förfärad huvudskakning från min sida.
— Joodu, ja vet’et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt på näsan, precis mitt på näsan ska de vara, å så lägger dom den på karamellen, å om en jänta äter den sen, så blir hon så kär i pôjken, så hon vånnar ingenting.
— Ä, fnyser jag föraktfullt och skrattar.
— Ä, säjer du ja. Men vänta du, ska du få höra någe som du inte säjer ä åt. Å d’ä sant för d’ä en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de hände. Jo du, de va en pôjk oppe i Bergsboda som va så förtjust i en jänta, som hette Ameli förresten, men hon ville inte ve’n alls. Och så en gång förra sommarn så va dom på en vattdans på Svalberga loge och där bjöd han ’na på ett äpple, ett stort rött, grant äpple du. Men hon trodde att de va någe fasenskap i äpplet, så hon åt inte opp’et utan tog’et me sej hem, å där slängde hon’et i skulspannen. Å så gav hon grisara å sugga feck äpplet du — å kan du tänka dig, att sugga blev så vimsen, så hon bröt sig ur stia å tog rätt på pôjken å va så kär i’n så hon följde’n vart han gick se’n.
Det sista stöttes fram i crescendo, medan jag ligger på huvudet i gräset för att inte visa mitt ansikte. Men om en stund sätter jag upp det med alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst på varann i fulla två minuter, varefter jag överraskat, men fattat säger:
— Tänk!
Anna är nöjd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande på mig.