Varefter en oändlig och intressant sedelärande bild upprullas om en drinkare som söp och söp och söp, tills han till slut endast hade skjortan kvar.
— Jojomen, vakta dej du Ante, så de inte går likdant för dej en gång! varnar Erik och småler illmarigt mot Anders, som är känd för att gärna ta sig en droppe för mycket om tillfälle bjuds.
— Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel ur fickan och börjar spela. Och han kan spela! Händerna håller han tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:
— Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung i örona. De jussom lenar i bröste.
— Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna — men plötsligt ha vi halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt. Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:
— Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde hon ’en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då låg pappa breve’na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?
— Geck ut, sa han.
— Ja, geck ut me stallnycklarna.
— Har inte vuri ute, sa han.
Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt! sa’n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma. Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som en da!