— Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg röst talar:
— Jag har sett hin håle en gång!
— Min pappa har sitt ’en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan» sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa avslöjanden. Erik:
— Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va de kan va! och geck fram å tog i’t. Men då for de som en stöt igönom mej å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för ’an sparkte mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så me, men då skratta’n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta Erik!
Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt mot den mörka väggen.
— Min pappa, han . . .
— Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av ivriga röster och Emma fortsätter:
— Jo, min pappa han va så dan me å spela kort när han va pôjk å han spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba’n å tiggde’n te låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han’en på golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp’en sträcktes de mot’en en brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken’en i ögona. Han ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om’en. Å allihop så såg di’en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin håle finns alltid!
— Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat bord i stället. Sjung då Lina.
Och Lina sjunger och vi stämma in i kören: