Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.

NÄR SUGGAN SLAKTADES.

Morgonen därpå var strålande, och när jag strax efter fem gick ut på backen efter ett fång ved sken solen så det sved i ögonen. Jag tänkte på suggan och suckade — att hon just skulle dö en sån här vacker dag, att hon inte åtminstone en enda dag till kunde få leva och äta och ha det riktigt skönt utan något bråk med rengöring av stian, som var så innerligt trivsam och bra när den var en liten smula smutsig och tillsölad. För att nu inte tala om vad det skulle vara skönt för mig att ha en hel dag att bereda mig och ställa in mig på det svåra arbete, som väntade. Ty det blir kanske litet besvärligt, tänkte jag för mig själv, att ta emot det där blodet. De skrika ju också så förfärligt svin, när de slaktas och det finns inte värre än att inte få skrika med — men det går nog inte an! Hysteriska pigor existera väl inte. Med mitt vedfång på armen marscherar jag in igen och sörplar långsamt i mig kaffet, två bräddfulla koppar för säkerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till ladugården för att mjölka, Hilda har övertagit morgonmjölkningen i mitt ställe i dag. Och så lämnas jag ensam i köket, där jag ögonblickligen sätter i mig ännu en kopp och med något styrkt mod ställer tråg och rörspak i ordning.

Tunga steg klampa i förstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta huvud genom dörren, nickar familjärt och frågar, om jag kan komma med detsamma, för han och drängarna äro klara med förarbetet. Av den något misstänkta doft, som så fort han öppnar munnen svävar genom luften, sluter jag ögonblickligen, att detta förarbete avslutats på ett fullt tillfredsställande sätt och småler till svar på hans elegant avrundade slängkyss. Så knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar tråg och spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanför på backen stå två av drängarna och flina och slaktbänken väntar nyskurad och fin.

— Gå nu in först hon te sogga, säger slaktarn till mig och ger mig en uppmuntrande knuff i ryggen. Gå in tena och lägg de här repet om frambena — se sogga bler inte så rädd om de ä nån hon känner, som lägger snaran om’na.

Och så ger han mig en rännsnara i handen och öppnar dörren till stian. Och jag stiger in med gråten i halsen för att lägga snaran om suggans ben. Hon kommer emot mig med ett belåtet grymtande, men stannar fundersam, när hon ser att jag inte har något ämbar med. En liten stund står hon med utspärrade ben och stirrar, så tar förtroendet överhand och hon makar sig intill mig för att bli litet skubbad på ryggen. Jag kastar en hastig blick bakåt på slaktarn och drängarna, de äro allt för upptagna av ett slagsmål mellan ett par tuppar utanför för att ägna mina förehavanden en tanke, och med obeskrivlig ömhet kliar jag suggans smutsiga rygg medan hon stilla med korta små grymt ger sin förtjusning tillkänna. Jag kliar och kliar och skäms så jag rodnar, över att tårarna droppa ned på kinderna, men det är inte så gott att med berått mod leda ett djur till slaktbänken, som man under långa och svåra dagar gett mat och passning. Och suggan hade varit en god och tystlåten kamrat förresten, som aldrig förrått eller förvånat sig över de hemliga tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gång när . . .

— Nå flicka lilla hur går det? frågar slaktarns grötiga stämma, och med ett ryck slår jag snaran om benen på offret och lagar mig till att gå ur stian efter ett sista väldigt rivtag.

— Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och förväntansfullt, ty är han icke min förman, som kan befalla? Jo, känn efter om hon ä svullen under magen för ä hon de så måste vi vänta me å slakta na te nästa vicka, annars blir köttet så beskt å ont te äta.

Svullen under magen — jag gör en rådvill rörelse åt suggans buk, men min undersökning lämnar intet som helst resultat och jag tiger med en frågande litet generad blick på slaktarn, rädd att på något sätt förråda en okunnighet, som inte får finnas hos en rutinerad piga.

— Nå! säger han frågande och lägger armbågarna på stians skrank med en ledig och intresserad gest. Nåå?