— Jag vet inte, säger jag förläget med en blick på den smällfeta suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon är svullen överallt!
Det skratt, som följer, hjälper mig över rädslan att deras misstankar blivit väckta och under stor munterhet dras den illvrålande suggan mot döden sedan ett rep även lagts om hennes ljusröda tryne. Stretande och med förebrående, bedjande blickar åt mitt håll vandrar hon steg för steg mot slaktbänken — magen har befunnits icke vara svullen och dödens timme är obevekligt och oåterkalleligt slagen. Allt under det hon utstöter höga jämmerskrin bindes hennes ben samman och med en väldig kraftansträngning kasta de tre bödlarna upp henne på bänken, slaktmasken sätts för pannan och med en stadig slägga slås järntenen in. En brusten, snyftande kvidan hörs just när slaget faller, sen blir allt tyst och med en kväljande känsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin långa, blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rörelse för in i suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in så lätt och hastigt som sjönke den av sig själv, och när den dras ut sprutar en varm tjock blodstråle fram. Och så starkt är trycket att den når ända fram till mitt framåtböjda ansikte och sköljer över kinder och bröst och färgar mig mörkröd. Ett ögonblick är jag nära att släppa spak och tråg och alltsammans och bara springa, springa från gård och by och plats — hem till civilisation och mänsklighet igen, men så blygs jag att ge mig så lätt, biter ihop tänderna och rör med brådskande tag, medan det nödtorftigt avgnidna blodet på mitt ansikte stramar och torkar i solskenet.
Den sista ljusröda droppen blod sipprar ur den smala skåran, som kniven tillfogat, de långa darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat, och suggan står lik med all vårens härlighet kring båren. En nyss utsprucken hängbjörk vajar sakta över hennes huvud, en lärka sjunger i luften rätt över svinhuset, så den kan spränga strupen av hänryckning och på gödselstacken kråmar sig den guldbruna tuppen för de beundrande hönorna så det är ren synd och skam åt det. Jag tar mitt tråg och går sakta hem — paltbrödet ska bakas genast och våren och jag ha inget med varann att göra den här gången. Suggan dras på en ranglig och allt annat än elegant likvagn ned till brygghuset för att rakas, tvättas och skäras upp. Sen blir det min tur igen, när räntan ska tas under behandling, och i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut den härvan.
Och när frukosten är aväten styr jag med någon liten bävan stegen till brygghuset, där suggans bländvita och välrakade stofthydda hänger ned från en väldig takbjälke. På ett bord ligger räntan, och med försiktiga fingrar för jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inälvor och börjar sakta att lossa istret. Varje liten smula måste omsorgsfullt tillvaratagas — ister är en viktig ingrediens i ett lanthushåll — och med valna och talgiga nävar fördjupar jag mig i det ljumma och stinkande innanmätet. Det gäller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud nåde evinnerligen mig om jag skär sönder tarmarna! Då vågar jag inte möta Hildas förvånade och förebrående blickar. Att rensa dem till rena, fina fjälster är inte så svårt; det har jag gjort förr, när jag var liten en gång i världen och hade min största fröjd av att vara hos och med bönder. Förresten var det riktigt skönt att få händerna ordentligt ingnodda med flott, det gjorde dem så ovant mjuka och glatta och lindrade så behagligt svedan i de långa och djupa sårrevorna, som man alltid får av grovarbete. — Det tog nästan ett par timmar innan allt ister var bortskuret och med ett stönande av lättnad lade jag tarmarna i en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till ån där de skulle sköljas och rensas.
Där nere sken solen och kabbelekan i kapp och ån flöt tjock och lerig med vårlök på bräddarna. Jag krängde och vände suggans ännu varma tarmar, kände inte mer någon lust att ge mig iväg från alltihop. Herregud, när vädret är så vackert och korv så gott, varför skulle man då vara ledsen för att man måste vränga tarmar — om det nu också luktade litet illa, förfärligt illa till och med, så fanns det så mycket annat omkring som luktade gott. Jag började känna mig så verkligt nöjd med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frös om händer och fötter så jag knappt kunde röra dem, och att jag drumlade med en lång bit tjocktarm så jag tappade den i ån och såg den flyta bort för mina blickar. När jag slängt det sista fjälstret i hinken såg jag mig noga omkring för att vara säker på ensamheten, och så smög jag bakom en buske och sträckte ut mig i solen i fem långa, härliga minuter. Och sen gick jag lätt om hjärtat hem att dricka elvakaffe och mjölka middagskorna.
HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.
Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:
— Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!
»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig till vår ladugårdsbacke — den stod där övergiven och tom med avstannad motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all lantligheten.
— Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och nymodighet.