— Anderson i Nyhult kom hit i’n och både han och den som körde’n ä inne hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i Stockholm?
— Jo vars.
— Har du åkt nån gång?
— Ja vars, de har ja väl me.
— Å fasen har du. Va de livat tyckte du?
— Ja de va de.
— Di kan köra tie mil i timmen me’n här.
— Me’n här! — jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt mycket förakt i sig — och värdesättning.
— Ja just me’n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde’n, schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.
Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för oss.