— Ja, ja! svarar Marge och lutar sig med ett lyckligt leende över den lilla kvidande tösen, far smekande med sin mun över det smala lilla ansiktet och mumlar de ömmaste ord med den ömmaste röst. Så värdiga och behärskade som de annars äro, lappkvinnorna — så tröga till allt vad känsloutbrott heter, att man ibland nästan undrar om inte deras hjärta är av is — mot sina barn förmå de inte hålla ömheten dold djupast i sina sinnen, inför dem kunna de ej dölja sin oändliga kärlek. Den lyser fram i deras ögon, i deras händers mjuka grepp, den hörs i rösten, som får en så mild och varm klang och i orden som falla så milda och vackra, när en mor, som Marge nu, lutar sig över sitt lilla barn och trycker det intill sig. Aldrig har jag sett en moderskärlek så stark som i dessa små vildmarkshem, aldrig hört mildare röster, sett ljuvare blickar.
Dagen därpå kommer Marge till mig tidigt på morgonen och Inker-Anna har hon med sig.
— Nå? frågar jag. Har du haft grötar på?
— Ja då, men inte är hon bättre.
— Får jag se! ber jag och lindar schalen från flickans huvud. Omknuten med en smutsig halsduk ligger där litet kall gröt, och kinden är precis lika svullen och hård och röd.
— När lade du på den här gröten?
— I går kväll.
— Men du skulle ju lägga på ofta, sade jag dig.
— Ja men sen var det ju natt och då måste jag sova och kunde inte koka gröt.
— Ja, bryr du dig mer om nattsömn än din flickas liv, säger jag förargad, då är det ingenting att göra åt saken.