Det var grymt sagt, och jag ångrade mig också genast, men det lät så likgiltigt det hon svarat mig, att jag inte brydde mig om att väga orden. Men Marge blev så vit, som snön utanför dörren, hennes ögon blevo svarta av ångest och med en röst, som var låg och hes, sade hon:

— Dör hon nu, för att jag sov?

— Nej nej, hon dör visst inte Marge — jag blev bara ond på dig för att du inte förstod hur viktigt det var, att du skötte henne väl nu, när det är kallt om nätterna och kinden ska ha det så varmt. Men gå nu genast hem, så ska jag komma om en stund och hjälpa dig.

Ellekare är tolk, ty ännu kan jag inte säga så många och så svåra ord på lapska som det här samtalet fordrar, och när hon slutat mitt anförande reser sig Marge snabbt och försvinner genom oksan (dörren), som om livet hängde på hur fort hon kom hem. Tillsammans lägga vi sedan gröt på Inker-Anna, som lugn och nöjd somnar så fort det varma tagit bort de häftigaste smärtorna. Under dagens lopp byter Marge var timme gröten, och när männen gå att hämta renarna från hjorden sticker Nikko in sitt svarta huvud i vår kåta och lägger ett stort stycke torrkött i mitt knä, där jag sitter och stickar. Och så nickar han med ett vänligt grin och går igen utan ett ord.

— Han tackar för Inker-Anna, säger Ellekare och väger med belåten min renbogen i sin hand. Det här blir bra i vårt hushåll det!

Ellekare och jag bo nämligen endast nu under flyttningen i Gates och Heikkas kåta, vi äro inackorderade hos dem, men när vi väl hunnit fram till sommarvistet får jag min egen kåta — skolkåtan — och mitt eget hushåll. Det är därför Ellekare så förtjust låter köttstycket gunga i handen, då vet hon, att det finns mat åtminstone den första tiden — hon har tydligen intet som helst förtroende för de matförråd jag medför i mina fem fullastade pulkor.

— Lägg det i första pulkan, Ellekare, säger jag, så kan vi äta av det på vandringen i natt om vi bli hungriga.

— Ja det vore nog mycke bra, nickar Ellekare gillande och ser på mig med en blick, som kan tydas: Du är kanske inte så dum ändå, som jag trodde. Fast kristen är du inte!

Och så går hon ut med köttet och tar sedan itu med packningen av de saker vi haft uppe under vilodagarna. Gate är redan i full gång med förberedelserna till flyttningen, och det dröjer väl heller inte så länge förrän männen komma åter med herkarna.

*