Den sista raiden är färdig, och sakta börjar färden västerut. Vi ha en mycket lång vandring framför oss denna gång, avståndet mellan trädgräns till trädgräns över högfjället måste tas i två marscher, och som den sträckan inte kan beräknas till mindre än sex mil, få vi nog gå minst ett halvt dygn i taget för att hinna, ty så sakta som renarna nu skrida fram och så tungt som föret är med flera tums nyfallen snö ovanpå skaren tar tre mil en rundlig tid. Det är av den allra största vikt, att vägen kan tas i två marscher för vedens skull. På högfjället växer inte ett strå en gång, och man är uteslutande hänvisad till det björkris man fört med sig från trädgränsen. Tar det slut har man inget annat att göra än att frysa, och det händer heller inte så sällan att man gör har Gate berättat mig, ty pulkorna äro redan förut tungt nog lastade, och därför kan man endast ta med sig det minsta möjliga kvantum ved.
Så vandra vi då och hoppas på vackert väder. Uppåt, uppåt bär det nu i långsträckt, sugande sluttning, saktare än vanligt trampa renarna fram, det knarrar och skriker under pulkorna och skidorna glida trögt. Gamlingen går först, sen kommer Elle, sen Marge, sen Nikko, sen hela den långa svarta raden av pulkor, människor och djur. Hundarna lufsa slokörade efter, och allting är så tyst, att pulkornas knarrande blir till ett stort och nästan outhärdligt buller. Alla gå i sina egna tankar, se så sorgsna ut som om tunga bedrövelser väntade dem, och ingen ler och hojtar som alltid annars på våra flyttningar. Är det den blygrå himlen, som gör dem oroliga, är det vinden, som börjar blåsa kall, eller är det något annat, något som jag aldrig kan gissa, aldrig får veta kanske? Det är som om vi hade lik i raiden, tänker jag för mig själv och minns i samma ögonblick en ohygglig historia som Ellekare berättat mig, om en flyttning, då hon var med och en ung flicka dog.
— Hon var den vackraste flickan i byn, sade Ellekare, men hon var inte kristen. Hon joikade och var mycket fåfäng och tyckte inte om att arbeta. Men vacker var hon och glad jämt. Hon skulle gifta sig med en pojke i samma by, och han var också med på flyttningen. En kväll blev hon förskräckligt sjuk, men fastän hon skrek så det hördes över hela lägret, så fick ändå ingen gå in i kåtan för hennes mor, som höll igen oksan och sade, att ingen hjälp behövdes. Och då var ändå den utav alla lappkvinnor som är bästa läkaren framme vid kåtan och ville gå in. Nej! sa Marja, hon behöver ingen hjälp. Men flickan hon låg där inne och skrek så förfärligt att man knappt kunde stanna i lägret. Om natten dog hon, och Marja lade henne i den finaste pulkan och risade tätt över henne. På kvällen skulle vi flytta vidare — det var på våren det här — och vi skulle gå en krok så vi kom förbi de dödas ö som låg i en stor norsk sjö, och där skulle pulkan med liket sättas, tills vi kom förbi på hösten igen. Då skulle det tas med och begravas i vigd jord vid Andersmässan. Men vi hade inte gått långt stycke, förrän Per, det var hennes käresta, började slå ikring sig med händerna och skrika och springa från raid och allt. Alldeles vit var han i ansiktet och ögonen så skrämda som en renkalvs när lasson tar modern.
— Kom inte! skrek han. Kom inte hit! Tror du inte jag ser dig, ditt — — och så svor han och sa stygga ord. Gå inte bakom ryggen på mig, skrek han, gå åtminstone bredvid mig. Till helvete kommer du, till helvete kommer du! Och så skrattade han och slog med armarna omkring sig. Ligg stilla i din pulka, spring inte efter mig! Se nu hur du skrattar — kan du skratta du som inte får nån salighet. Och så tog han sig med båda händer om huvudet och sprang igen. Marja, hon blev nästan skrämd från vettet och allesammans kände vi det allt förskräckligt, mest därför att han svor och sade så stygga ord. Pulkan med liket gick i den allra sista raiden, och en vit ren drog den, och Marja hade satt på honom flickans brudseltyg som hon hållit på att sy just innan hon dog. De voro röda och gula och blå och hade mycket stass på, för den flickan var alltid så mycket för allt som var fint, så nog skulle hennes brudsele vara finare än någon annans. Inte kunde hon väl tänka, att hon skulle ha den första gången när hon drogs som lik. Per han vände sig också om och såg på pulkan. Gå tillbaka och lägg dig! skrek han igen. Jag har inget ont gjort dig, men nog vet jag vad du har gjort mig, ditt — — och så sa han något fult igen. Men då gick en av de äldre männen fram till honom, en mycket from och kristen lapp: Bed i stället, du Per, sa han och tog honom i armen. Bed att Gud hjälper både dig och henne innan ni båda för evig tid får brinna i helvetets eld. Och Per blev alldeles stilla, som ett litet barn alldeles. Och han bad Fader vår och alla bådo vi med. Och medan vi bådo steg solen upp och det ondas makt var bruten. Sedan gick Per bort till sin raid igen, och utan att något vidare hände kom vi fram till de dödas ö. Och där lyfte Per själv pulkan upp i ett högt träd och ingen kunde veta hur han fick så stark en kraft, att han kunde orka lyfta det ensam, som annars är två mäns börda.
På detta går jag och tänker och minns fler och fler hårresande detaljer från Ellekares berättelse, då jag hör ett lågt rop från Gate och ser hennes hand peka framåt mot raiden. Och så skrattar hon så klingande att det är omöjligt att inte instämma redan innan man vet orsaken. Men den får jag snart nog klar för mig och något mer löjeväckande än den syn jag ser, kan jag knappt tänka mig. Främst i täten går gamlingen med värdiga, avmätta steg, hans korta kolt vippar och de långa lockarna flyga för vinden, över axeln ligger repet som leder första renen, efter renen släpar pulkan — sen finns det inget mer. Av någon anledning har renen numro två slitit tömmen, som band honom vid den föregående pulkans bakstam, naturligtvis stannat och med honom alla de andra i den raiden. Utom den första, som ledd av gamlingen, stilla och utan protest skrider fram. Gamlingen märker rakt ingenting, han känner, att allting går stilla och jämt, att renen följer utan möda, att alltså hela raiden är i god ordning — och så glider han majestätiskt vidare, nöjd och belåten att inte ha något extra besvär. Elle har inte hojtat på honom, annars brukar alltid den som går näst bakom ge alarm, om han märker en oreda, som ledaren kanske inte känner genast. Men Elle fnissade endast tyst och gjorde ett tecken åt en av sönerna att ta hand om den övergivna raiden, vilket denne också skrattande gjorde. Och där gick nu Nikke sin stolta gång i absolut ovetenhet om hur löjlig han tog sig ut med sin enda ren och sin enda pulka. Vi tillbringade alla en nästan farligt glad timme innan Nikke upptäckte attentatet. Vid den tidpunkten voro vi alla så matta av undertryckt skratt att vi knappt orkade ta oss fram, och Nikkes min, när han kastade en blick bakåt för att granska sin långa ståtliga raid och endast fann en ren och en pulka, var något så obeskrivligt, att den nästan tog andan ifrån oss. Ond blev han inte, för det var ju uteslutande hans eget fel, att han gått så länge utan att se till raiden, men gränslöst skamsen såg han ut. Och sen gick han nästan baklänges i sin ängslan att det skulle gå på samma sätt en gång till.
I vår allmänna munterhet ha vi knappt märkt att snön börjat falla allt tätare och att vinden virvlar om med den i vild fart. Vi ha den i ryggen och därför känns den inte så svår, men renarna få allt tyngre att dra och snart faller en, om en stund ännu en, och det blir tydligt att vi snart måste slå läger för att invänta bättre väder.
— Det varar inte länge det här, säger Heikka och håller handen upp i luften för att känna på vindens styrka, men vi måste nog stanna ändå.
Det är bedrövligt, men nöden har ingen lag. Snön far redan i täta moln och pulkorna stå knappt till att rubba ur sitt läge. Så slå vi läger igen efter endast fyra timmars vandring, och det tas litet av den dyrbara veden till ett kaffekok. För övrigt äta vi torrskaffning och krypa så snart som möjligt ned i fällarna för att sova och glömma kölden och stormen utanför. — På morgonen skiner solen igen och männen gå redan tidigt att söka herkarna så att vi snart ska komma i väg. Litet kaffe igen och några skivor halstrat torrkött, sen slocknar elden och vi huttra i kylan, som redan börjar kännas aftonvass.
En ny färd begynner; långa kalla klara mil vandra vi, och efter tolv timmar äro vi framme vid den plats som är utsedd för vila i ett dygn. Medan kåtorna slås upp inspekteras vedförråden av kvinnorna, som komma till det glädjande resultatet, att vi kunna få riktiga brasor och inte behöva frysa. Likväl handskas man försiktigt med de dyrbara kvistarna, och när kaffet druckits och alla ätit sig mätta släcks elden — man kan aldrig veta vad fjällen ha för väder i beredskap! ånej, man kan aldrig veta!
När jag vaknar fram mot kvällen är det snöstorm igen. Rasande, tjutande snöstorm, så hela kåtan darrar. En liten ynklig eld lever ett tynande liv med mycken rök. Anne-Marja skriker i komson, Ristin sitter butter och sur med tummen i munnen och Pirhannes blå ögon ha mistat all sin muntra skälmskhet. Heikka täljer på en hornsked, hans ansikte är allvarligt, och när han ser min frågande blick skakar han bara på huvudet.