— Stygvejr nu. Flytje går int i natt och int i mora heller. Vi lätt bli här tils stygvejr ä över.
— Men veden — den tar väl alldeles slut?
— Vi får spara och frysa när vi inte behöver koka mat, faller Gate in. Det är inte annat att göra.
Gud så vi fröso! I fyra dygn blevo vi liggande där, mitt ute på högfjället. Jag sov mest, nedkrupen i fällarna, och så gjorde de andra. Men ändå fröso vi så ansiktena voro blå och händerna skakade, så vi knappt kunde hålla koppen, när vi då och då ljummade upp lite vatten och kaffe att värma oss med. Ända till tredje kvällen räckte den ved vi haft med från trädgränsen, men då lade Gate de sista små pinnarna under kitteln och Heikka såg ännu allvarligare ut.
— Blir det inte flyttväder i morgon heller, sade han, så får vi väl göra som för två år sedan, Gate.
— Ja, ja, svarar Gate och suckar. Men vi har det bättre nu ändå, Heikka.
— Hur var det då, om det kunde vara värre? frågar jag och sträcker händerna mot elden för att fånga litet av den svaga värmen.
— Jag fick Ristin då, svarar Gate långt borta i tankar, och så får jag höra en historia, som kommer mig att glömma våra små svårigheter nu och endast tänka på det elände, som då var före. Det blev samma väder den gången: snöyra och storm, knappt var det med veden. Så blev Gate sjuk i barnsnöd, svårt sjuk, så sjuk, att det såg ut som om både hon och det ofödda barnet skulle dö. Gammel-Elle var barnmorska, och svårare arbete har hon aldrig haft. Två män rullade och kastade Gate på en filt under de svåraste värkarna — det är det enda medlet att något lindra plågorna, förklarar Gate — och i två tre dygn varade förlossningen. Under den tiden måste elden ständigt brinna, annars hade hon väl dött av kölden om inte annat, och för att få bränsle höggos både pulkor och kåtastänger till ved. På fjärde dagen saktade ovädret, så att Heikka och en till kunde skida tillbaka till trädgränsen efter ved, och samma dags morgon föddes Ristin till världen. Och kvällen därpå gick färden igen, med ett kvidande litet liv bäddat i framstammen av en pulka och en blek ung kvinna sittande bakom. En annan ledde hennes raid, ett par pulkor och kåtastänger hade förlorats, en ny människa hade börjat sin besvärliga jordevandring — det var ingenting mer med det. Att det var kallt så det dansade små blå stjärnor i luften brydde ingen sig om, kölden kommer och går, den rår man inte över, det blir ju sommar och värme en gång också!
Gate berättar sin historia med en röst, som är fullkomligt lugn och lidelsefri, som om hon talade om en annan människa den hon knappt känner. Från gamlingens kåta hörs en yxa i starka hugg och Heikka nickar: “Nu tar gamlingen en pulka! Men jag väntar allt ändå till i morgon.“ Och det gör han klokt i, ty äntligen på fjärde dagen tystnar stormen, slutar snön att yra och solen skymtar dimmigt bakom molnen. Ett par kåtastänger får sörja för elden den dagen, alltid räcker det till några kaffetårar och lite halstrad sursik. Nu när man vet att vandringen förestår är alla tråkigheter så lätta att bära.
Medan vi vänta på männen och renarna går jag över till Marge, för att höra hur det är med Inker-Anna. Det har inte kunnat bli så tätt med de varma grötarna nu, men kinden är i alla fall mjukare och börjar skifta i grönt och gult. Hon både äter och dricker och sover rätt lugnt, så Marge är glad och nöjd igen och anser all fara över.