— När det nu går hål på bölden så ska du säga till mig, kommenderar jag.

— Ja, säger Marge, men ska jag inte ta hål på den?

— Nej det får du inte göra. På inga villkor. Lägg många schalar om nu under flyttningen.

Renarnas klockor höras långt bortifrån, och jag skyndar hem till Gates kåta för att hjälpa till med nedtagningen. En timme under ivrigt och ansträngande arbete, som gör en varm för första gången på många dygn — och så äro vi på väg igen. Den näst sista vandringen innan den stora sommarvilan kommer.

Äntligen ha vi hunnit till sista raststället och en härlig, veckolång vila väntar nedanför fjället Tsoutso. Högt och väldigt reser det sig ovanför våra små kåtor och sträcker sin vassa rygg så långt upp i himlen, att den döljes av moln för våra jordiska stackars blickar, som hädiskt höjas mot de glimmande vita branterna. Kommer man upp på det fjällets topp och vädret är klart så kan man se till Soppero, den lilla nybyggarbyn, som ligger mitt i en oändlig sandöken, ja ända till Kiruna om man har en stark kikare, och följa hela den väg, som vi behövt veckor för att tillryggalägga. En lugn solig dag med en sakta vind sydostifrån förnimma vi till och med ett svagt dån, som upprepas flera gånger under dagens lopp.

— Det är elden från berget! säger Nikke. Nu få vi klart väder länge, när den hörs ända hit.

Elden från berget! Sprängskotten från Kiruna gruvor, som höras hit alla de långa milen! Vad det känns underligt att förnimma bullret från världen och människornas arbete härute i den tysta och döda vildmarken, där man redan hunnit glömma, att det finns något annat liv bortom den krans av fjäll, som stå runt horisonten och stänga ute alla tankar, allt medvetande om ett liv som inte är detta. Man ser solen gå upp och ner, ser månen hänga blek och bortglömd i den vita natten, hör riporna kuttra och locka på fjällbranterna, hör en rens klocka tona länge och milt i tystnaden, och man tycker, att annorlunda får livet inte vara om det ska kunna levas. När solen går ned på natten sätter man skidorna på, hänger yxan i bältet, tar snarklykorna i handen och snarorna om halsen och ränner uppåt stupen för att gillra snarorna. En kniv dinglar vid var höft, skidstaven frasar mot snön med klang som av stål, himlen är full av rosiga moln, som sakta fara mot öster, runt om står en kall och klar vårluft och riporna kuttra förälskat i snåren. Kan livet vara vackrare, fullare än man lever det en sådan natt, vad bryr en människor och buller och all världens fåfänglighet, hur kan man orka tänka på vad som finns bortom fjällens allvarliga rand! Det finns intet bortom, det finns inga andra människor än det starka, smidiga vildmarksfolket, som bor i de svarta små kåtorna därnedanför den sista fjällbranten, ingen annan värld än denna vita, ingen annan himmel än denna rosenröda, ingen annan måne än den bleka bukten där i norr.

Gud vet hur man blir häruppe i ensamheten på fjället, men det känns nästan som vore det en svår synd man redde sig till, när man börjar hugga ris och laga till snarorna. Inte kan det väl vara synd att fånga en ripa, när man behöver den till mat, inte kan det väl vara en orätt man begår, när man gillrar en snara så försåtligt, att inte ens det skarpaste ripöga ska kunna se var den är lagd. Inte tyckte Heikka det var synd, när han lärde ut konsten häromdagen och visade, hur riset ska huggas och sättas i häckar så att bara en liten glugg blir fri och farbar mitt i ett busksnår. Och att just i den gluggen gillra upp snaran — är det alltför slugt och fult gjort för att det ska kunna ha någon välsignelse med sig? Jag vet inte, det känns som när man gör något orätt, men det kan ändå inte vara riktigt mycket synd. Det blir bara en eller två ripor mindre som locka och ropa varann i nätterna, det blir lite tystare bara, det är det hela. Och snara på snara gillras och lagas till med mycket arbete och besvär — de måste vara på sina platser innan solen går upp och det är inte lång stund till dess. Men det blir färdigt någon gång det också och sen går den susande farten nedför. Ho! så skidorna slinta på den isglatta skaren, farten blir farligt snabb och ibland stupar man utför en lömsk tvärbrant, som i det villande nattljuset ser ut som den oskyldigaste, lätta lilla sluttning. Då gäller det att stå stadigt på benen, att inte fäkta i luften och ge upp alla möjligheter till ett ärofullt nedslag — det kan gå om man tar saken kallt. Men oftast blir det för den, som är ovan, en hissnande kullerbytta och ett blodigt ansikte, ty skaren smeker inte med lena händer så här års. Upp igen bara och skratta åt skråmorna, de svida mindre då, och sen utför igen med samma hetsiga, galna fart. Den sista biten är långsluttande, där står man stadigt och utan ängslan, där flyger man snabbare än fågeln och svänger fram mot kåtan så det sjunger om öronen.

Inne sova de redan, en del under rahkas — små extra sovtält av lärft, som spänns upp mellan kåtastängerna — en del bara med filten dragen över huvudet. Jag ser Heikkas mösstofs sticka fram under en fäll — sovande eller vakande har en lapp alltid mössan på, endast när han äter stryker han den av huvudet — och bredvid mösstofsen ligger Rill, som med ett skarpt bjäfs rusar emot mig, när jag lyfter undan oksan. De andra hundarna stämma in, och ett ögonblick är det ett ohyggligt väsen, men några ilskna ord från Heikka komma dem att skamsna krypa in bland fällarna igen, och tystnaden sänker sig på nytt över kåtan. Endast Gate är vaken, hon sticker huvudet ut ur rahkasen och ler mot mig med sömnklippande ögon.