Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider — alla jordens skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert. Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln komma yrande och svepa sig om oss, där vi vandra — några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende — virvla, bita, tränga sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bure, ta andan från en, tvinga en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer, girigt och obarmhärtigt som om misskund ej funnes i världen. Det rinner våt smält snö utefter bröst och rygg, den fryser till is så man går med ett knastrande, kallt pansar omkring sig, och inombords är det visst också is fast det känns som drucke man flytande eld, när den dödskalla luften rinner genom strupen. Dödskallt är allt. Det är som om jorden dött, som om glädjen dött, som om allt levande dött, som om det i hela vida världen ej funnes flera människor än vi, ej flera djur än de renar och hundar, som mödosamt stappla framåt mot stormen. Det blygrå nattljuset är dött, våra egna kroppar äro döda och kalla och röra sig som marionetter i vars trådar en grym hand drar: ett steg framåt med höger fot, ett steg med vänster, ett steg med höger — — — Och för varje gång har man att dra foten upp ur djup snö, som tynger och suger.

— Hur länge, tänker jag och sveper schalen bättre om huvudet med valna händer. Hur länge! Ska vi gå till domedags klockor ringa eller tills vi stupa och dö av trötthet?

Men ingen svarar, och hade jag också skrikit ut frågan med mina lungors hela kraft, hade ljudet av min röst drunknat och blivit borta i stormens vrål, ej hunnit ens halvvägs fram till ledaren av raiden framför min. I åtta timmar ha vi gått nu. Utan vila och utan rast, likt förtappade själar som dömts att irra utan ro i de dödas vita land — framåt bara! Med ett liktågs stillhet skrida vi, stegen måste rättas efter renarnas tramp, och så trötta som de stackars djuren äro, dra de inte de tunga pulkorna mer än steg för steg. Och ändå flämta deras sidor, mularna stå öppna, tungan hänger ute, och huvudet böjs så djupt mot marken som tömmen tillåter.

Varje ren är bunden vid pulkan framför med en kort lädertöm som knutits kring halsen och en sådan rad på åtta till tio pulkor kallas raid. Varje raid har sin ledare, som står i ansvar för, att allting går rätt och riktigt till: att alla pulkorna äro med och inga djur slitit sig lösa, att alla dragremmar äro i ordentligt skick, att alla renar dra samvetsgrant och inte låta kamraten före i ledet släpa på mer än vad honom tillkommer, att inga pulkor välta vid någon tvär vändning, att allt överhuvudtaget fungerar som det ska. I vackert och klart väder är det lätt nog, man vänder sig om emellanåt och kastar en blick utefter raiden, märker genast om något är i olag och ställer allt till rätta. Men nu — i denna storm! Man förmår knappt urskilja renen bakom sig, får inte släppa pulkan framför ur sikte — det kan vara detsamma som döden, ty spåren sopas igen på ett ögonblick, och den tomma grå värld man vandrar framåt i har ingen barmhärtighet med vilsna människor. Med jämna mellanrum stannar pulkan framför, men de ögon man följer den med ha nästan slutat att se, så trötta och svidande äro de och ibland märker man inte ens att pulkan står stilla, förrän man stupar över den. Då har förste raidledaren stannat och hela det långa, långa bandet av pulkor och dragare stanna en minut för att varje ledare ska kunna inspektera. Renarna sjunka ned på snön eller stå som de stannat, med utspärrade ben och hängande huvud, och innan allt på nytt är redo till marsch måste de trötta sparkas upp på benen. Så går det igen! Spöklikt, flämtande, ljudlöst.

— Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen. Ska aldrig renarna stupa!

Ty det är efter renarnas krafter varje flyttnings längd bestämmes. Människorna betyda ingenting — det är brått när man går mot sommar och sol och grönt bete åt dem, som ge en liv, föda och tillvaro, det är brått, när solen skiner varm bortanför fjällen och när där borta vinkar all den härlighet som de vårsvaga djuren behöva. Det är brått när fattigdomen kommer skrämmande nära och man vet, att bara man är bakom de vita fjällkammarna där västerut så väntar vila och lugn och gott bete. Hur skulle man väl då ha tid att tänka på sig själv, på om ens egen usla kropp blir trött och tung och kall — framåt bara!

Men det börjar lida mot slutet av renarnas krafter också. Två ha redan fallit i min raid, men tvingats upp igen. I raiden framför föll nyss en, och på de sträckta halsarna och den häftiga flämtningen syns det, att det snart är slut på styrkan hos dem allesammans. De gå så länge de kunna hålla sig på benen, när de inte orka mer störta de, sjunka ned utan ett ljud. Först på knä, men ryckas så med av pulkan framför, falla på sidan och släpa vidare som ett dött ting, som den dragrem de äro bundna vid, med sin egen pulkas hela tyngd efter. Det är som om de skulle slitas mitt itu inför ens ögon och man ser deras stora svarta ögon rulla i vånda. Den dubbla bördan blir för tung för renen framför — han faller, lika tyst och lika stilla. Först på knä, så stramas tömmen om halsen allt hårdare, nacken sträckes tills den är bristfärdig och tum för tum töjs den smärta fina kroppen ut till onaturlig längd och släpas framåt. Renarna framför stanna eller falla, beroende på hur trötta de äro, och ledaren kommer för att se vad som står på. Med ett ryck dras den tunga pulkan fram, och när dragremmen på det viset blivit mindre spänd tvingas det utmattade djuret på benen igen med sparkar och vredgade rop. Sparkarna ta väl inte så hårt, ty skon är av mjuk päls och den nakna foten inuti stoppad i tjockt hö, men för den som aldrig sett det förr är det en syn, som är svår att uthärda. Men det måste väl så vara, med bedjande ord och vänliga smekningar rör man inte ett renhjärta och snart tänker man inte längre på om det är grymt eller orätt, gör själv detsamma utan att blinka — nerverna slipas bort rätt fort, och djurskyddshjärtat också, när det gäller livet. Och så fort alla dragare stå på sina ben igen, ofta skälvande och segnfärdiga, går marschen som förut.

Ögonen äro blinda och värkande av snö och storm, fötterna äro som blyklumpar, händerna ömma av köld fastän de äro stuckna i pälsvantar stoppade med hö, ansiktet är som is, ej längre känsligt för vinden, och när jag tar mig över kinden, där det förnims som en lätt klåda, blir den vita vanten röd av blod. Utan att jag märkt det har väl mitt ansikte kommit emot något vasst föremål — kanske ett renhorn vid arbetet att få upp ett störtat djur — och jag har ett djupt sår alldeles under ögat. Jag önskar jag finge göra som renarna, sjunka ned på snön bara ett par minuter och borra ansiktet mot bröstet så jag kunde andas ett par djupa varma andetag och inte ständigt denna våta isluft, som kommer lungorna att kännas som ville de springa i stycken. Det vore nog döden, men kanske en ljuv död — jag vet inte.

Nu stannar raiden framför igen, jag hör ett svagt barnskrik mitt i stormens gny, hör Gates milda, lugnande röst och ser Heikka, hennes man, komma som en grå skugga ut ur ett snömoln.

— Dä litt kvile no! säger han på sin lustiga lappnorska och småler uppmuntrande mot mig. Inte lång stunn men lite. Je ser åt herkarna dina, sätt dej å kvil. Du ä nok trött stakkel — sånt stygvejr har je aller sitt förr. Nog fick du då väre med på lappflytt!