Han slukas upp av en tjutande vindil, och jag går upp till Gate, som har en lång och svår raid att leda med många halvtama djur i, som i början höllo på att gå från vettet av förskräckelse och ursinne. Nu ligga de som döda på snön med stela svarta ögon, och inte ens de gnällande hundarna som traska omkring i tröstlös rådvillhet kunna förmå dem att göra en rörelse av skrämsel.

När jag kommer upp till Gate ligger hon på knä framför den första pulkan, och i den rasande stormen och vinande snön har hon bröstet bart och ger di åt en rödnäst, hungrig liten krabat, som äter så det klunkar i halsen och inte låter köld och snö bekomma sig det minsta, där hon ligger varmt instoppad bland lena fällar. Gate vänder på huvudet och ler sitt blida leende mot mig, men hennes ögon äro trötta och jag ser att handen skälver som lyfter pälsen åt sidan över bröstet.

— Ska vi gå länge till, Gate, frågar jag, eller är det slut snart?

— Jag vet inte. Här finns ingen mat för herkarna, men kanske vi stanna lite i en kåta här borta. Jag vet inte, fråga manfolken.

Jag vänder nedåt min raid igen för att fråga Heikka, men hinner aldrig längre än till första pulkan. Där snubblar jag över en snödriva och faller — — — Det är mjukt och skönt att vila i snö, när man är mycket trött, sömnen kommer varm och stilla, man känner inte stormen, inte de vassa isiga snömolnen piska mot ansiktet; man drömmer om röda eldar och varma solar, om strålande sommar och grönt gräs, man minns inte längre att det väntar långa, vita, stormiga slätter och en vandring utan slut på stelfrusna, dödströtta fötter, känner bara i dvala hur allt blir lugnt och varmt och ljuvt — hur — — —

Ett ryck i armen väcker mig till hälften och jag känner, ännu i drömmen, hur något hårt glider genom mina fingrar — så hör jag ett svagt hundskall, tramp och flåsande intill mig, och spritter upp i ångest. Raiden går igen, det var pulkan jag gripit om i fallet, som jag kände glida ur min hand, och medan ångesten för mitt liv hugger i hjärtat springer jag upp och efter raiden, som försvunnit i snöyran. Den sista renens klocka klingar som ur ett oändligt fjärran och på domnade fötter gör jag ett försök att springa. Det är timmar som gå, tycker jag, innan jag skymtar en grå liten pulka framför mig — kanske är det bara sekunder, men så fyllda av ensamhet och pina, att jag ej kan mäta dem efter klocka. Och så är jag åter hos min tåliga, vita ren, som ensam skött mina plikter, lägger åter tömmen över axeln och håller mig så nära Gates sista pulka, att jag nästan snubblar över den.

*

Ännu en timme går färden, medan stormen blir allt mer svindlande, allt mer ursinnig — och så stanna vi igen. Mellan de yrande snöbyarna skymtar jag en svart liten kåta och vet, att därinne väntar livets härlighet i form av kaffe, värme och mjuka fällar. Så binder jag tömmen i pulkans framstam och traskar upp till den främsta raiden, där “gamlingen“ och “gamlan“ stå inbegripna i en livlig konversation om en störtad ren, som i fallet brutit sitt horn, så att hela huvudet är en enda blodig massa. Gamlingen är några och sjuttio år, distriktets rikaste lapp och stolt, som den enväldige konung han är. Det är han, som bestämmer över allt, han som befaller uppbrott och vila, han som leder vägen genom snö och storm, han som härskar över byns innevånare. Byn består av fyra rika familjer: hans gifta döttrar och söner. Nikke heter han. Och om Nikke säger: i kväll flyttar vi! så flyttas det på kvällen om det så regnade spik från himlen. Och om Nikke säger: i dag ska herkarna hämtas och föras i gärdet och skiljas! så lägga hans stolta och vackra söner utan ett ord, som små lydiga barn, lasson om axeln, spänna skidorna på och ränna ut att söka renarna, som ibland kunna ha gått miltals bort. Och det kan hända, att Nikke själv går med, den stoltaste bland dem alla — med lasson om axeln och mössan på sned med den väldiga tovsen gungande över örat. Hans gång är smidig och lätt, hans kolt är lika kokett kort och vid, som hos den yngste lappadonis, hans bälte är brett och späckat med silverknappar och hans hår fladdrar gråsvart och lockigt och långt. Hans lasso susar lika vinande snabbt som de ungas och träffar det utsedda offret lika säkert — den starkaste renoxe kan inte fälla honom och den skyggaste vaja måste följa, när hans lasso snärjer.

Och “gamlan“! Hon är åttiotvå år och gift med Nikke. Hon är liten och skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och händer som likna små fågelklor. Men i det vissna ansiktet lysa ögonen unga med en skrattande glans, och mössans rand går brokig och glad över den fårade pannan. Den svarta pälsen är vid och mjuk och dragen så smal om livet som nånsin på den mest välvuxna tjuguårstös, och de spensliga, fina benen, klädda i tätt åtsittande renhudsdamasker (säpäkkee), äro lindade så hårt med band vid anklarna, att det är ett under, att de inte gå rätt av. Banden äro granna och röda, på fötterna har hon vita små pälsskor, och hennes gång är så trippande och lätt som om hon knappt trampade på snön. Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och när jag ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes små dockfötter och de smala benen kan jag inte återhålla en fråga:

— Du är väl trött nu, Elle?