Ellekare är mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte. Och inte jag heller, varför det är med en viss spänning vi gå till verket. Heikka ska bjudas på mat innan han går, och hungriga äro vi alla tre — klockan har hunnit bli åtta och mer, och det är nära tio timmar sen vi åto sist, men vi ha inte haft tid att tänka på mat ens, mycket mindre då laga någon. Nu ska det i alla fall göras, och gott måste det bli, för vi vill inte skämmas för Heikka. Men det är inte lätt, och till en början står jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om födas sammansättning är van att räkna med åtminstone ägg och mjölk och potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju möjligheter att ha i ett lapphushåll på vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig några, och alltså stå vi inför den absoluta nödvändigheten att tillreda en snabb och god måltid av de saker, som stå till buds. Och vi göra det också: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens namn ska säga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde lätt drickas ur kopp och soppan var fast och grötliknande. Men äran var i alla fall räddad, för Heikka åt och tycktes ganska angenämt berörd, om det nu var för att rätten var fullständigt okänd för honom, eller om han verkligen tyckte det var gott, det är något, som jag vill låta vara alldeles osagt. Ellekare och jag åto också — i en stor koksi med varsin hornsked, och vi voro mycket hungriga, så vi hade inte just tid att känna efter hur det smakade. Mätta blevo vi då i alla fall, och när Heikka druckit sina två koppar kaffe så tog han avsked och gick hem till sitt med nöjd uppsyn. Så han var också mätt, och med lugnat sinne började vi göra i ordning våra bäddar för natten.
Och sedan lade vi oss, trötta och glada, fyllda av den trygga känsla som ett eget hem ger, var det än är och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt att ligga med ögonen mot räppen och se hur de tunga molnen foro, att se den ljusblå rökstrimman från den döende elden stiga rakt och vackert upp mot dem, att höra riporna skratta i ungskogen och björkarna susa för nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kåta, det är ditt det här, dina grytor, dina fällar och hela den långa sommaren får du vila från vandringar och mödosamma vägar. Och i morgon komma alla skolbarnen!
— Ellekare! säger jag och ger med min fot en liten knuff åt hennes huvud, där hon ligger nedanför mig på samma sida av kåtan, Ellekare!
— Jaa, mumlar Ellekare sömnigt.
— Ligger du bra? — Ty måste jag inte veta om mitt tjänstehjon for illa eller ej.
— Jaa, de gör jag.
— Hur ska vi vakna i morgon?
— Å vi vakna nog.
— Men jag vaknar aldrig på mornarna. Vaknar du säkert?
— Jaa då! Har du drage klockan din? Så ska jag titta på henne när jag vaknar och väcka dig, när tiden blir.