— Godnatt då Ellekare!

— Godnatt lärarinna!

Vi vakna verkligen i tid, men det får kanske mera tillskrivas försynen i form av nyfikna lappbarn än Ellekare och mig, ty vi voro så dödströtta efter vår långa arbetsdag, att sömnen inte ville släppa våra ögon frivilligt. Men redan i arla morgonstund började det smälla helt försynt i oksan, och min yrvakna blick hann fånga en rödtofsad pojkmössa, innan den försvann, och ett par spejande bruna ögon, som jag igenkände tillhöra Nilsa, gossen från kåtan intill. Han är inte ensam, ty ett stilla fnissande förnimmes utanför och om en liten stund gluttar ett flickhuvud i dörröppningen, möter min blick med ett förläget småleende och försvinner blixtsnabbt. Så hörs trampet av springande fötter, några halvkvävda skrattsalvor och så blir allt tyst för en liten stund. Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom räppen yr lite fin snö — alltså snöstorm i antågande igen. Det kännes gnistrande kallt, när man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln är bottenfruset och morgonljuset ser grått och ovänligt ut. Men nu går Ellekare med fart i skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem, med ett brak slänger hon upp oksan och hämtar in ett fång ved, och snart börjar en svag rök stiga mellan hennes händer, där hon ligger på knä framför härden, en frisk doft av brinnande näver fyller den skarpa luften och gör den mera mild att andas, det börjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till en strålande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med små vassa stålklingande ljud, koppar klirra. Och så mitt upp i denna ljuva lilla hushållssymfoni kommer Ellekares klara röst gnolande en entonig, sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehåll, så den blir till en sövande vaggsång. Jag känner hur sömnen kommer smygande, men innan jag hinner somna på nytt skramlar en full kaffekopp vid min huvudgärd, räckt av Ellekares lilla bruna hand — och så är dagen börjad!

Många timmar dröjde det inte förrän kåtan var full med folk och nog kan man räkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena pannan efter den andra koktes och tömdes, de två kopparna voro ständigt i gång, och varenda sak jag hade granskades och beskådades, visserligen mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna ganska gott. Smör och ost och bröd hade en storartad åtgång — somliga, som kommo långväga ifrån, skulle bjudas på mera fast föda än bara kaffe, och Ellekare och jag hade på förhand sinsemellan gjort upp ett litet tecken, som betydde: långväga gäst! Och så fort detta tecken gjordes började jag genast förberedelser att med värdighet bjuda mitt salt och bröd. På den lilla runda träbrickan med långt skaft, som dels får tjänstgöra som bakbord, dels som lock över vattenkitteln, placerade jag ett par runda, nybakade brödkakor, bredvid dem en liten smörask och så osten. Alltsammans räckes till gästen, som efter en kort tvekan och ett svagt mummel: in mon lät nälkis! jag är inte hungrig! flyttar sig närmare och sätter sig bekvämt tillrätta på golvet. Är det en man stryker han först mössan av huvudet och för med en vacker rörelse håret ur pannen, är det en kvinna slår hon sig bara ned utan förberedelser, men båda äta lika sakta och värdigt, utan ett spår till brådska eller aptit. Det tar också alltid sin rundliga tid innan de ätit färdigt, men då har en hel del hunnit konsumeras ändå på detta lugna, trygga sätt. Så fort ätandet är undangjort torkar sig gästen omsorgsfullt om munnen, sätter ordentligt locket på smörasken efter sig, makar alla rester väl tillsammans på brickan och räcker den tillbaka till värdinnan med ett: Kito ätnat! tack så mycket. Emäntä nickar, häller kaffe bräddfullt i kopp och fat och bjuder. Och minst två koppar ska det vara innan nästa gäst får betjänas. Till ritualen hör också, att emäntä alltid själv dricker första koppen av ett nytt kaffekok för att visa att kaffet är gott. I somliga kåtor brukas det också att två fulla koppar sätts på brickan och räcks åt gästen, varpå han först har att dricka ut den ena och så den andra som påtår.

Frampå middagen börja mödrarna anlända med barnen, som skrivas in och lämna sina betygsböcker från föregående år — de som redan prövat en skolas besvärligheter. De små, som ska börja första gången se bara oändligt skrämda och olyckliga ut och trycka sig ängsligt till mors kolt. Fjorton barn är det i allt, det äldsta femton år — en lång, drumlig pojke med långa ben och armar och en väldig hårmassa, som ligger långt ned i ögonen — det yngsta nyss fyllda sju år och vackert som en liten kerub i sin nya granna kolt. Mödrarna dricka kaffe och prata, nypa i tyget på min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar om priser på spetsar och band och grannlåt och ha det utmärkt trevligt. Barnen glömma snart sin första skygghet och sörpla i sig sitt kaffe med ganska förnöjda miner, springa sen ut och leka och föra ett förfärligt stim kring kåtan. Då och då, när de bli alltför högljudda sticker den mor, som tycker sig ha hört sin telnings röst över de andras, sitt huvud utom oksan och håller ett kort, men kärnfullt anförande, som resulterar i ett ögonblicks dödstystnad. Men snart är allt glömt igen och leken rasar som förut. — En timme eller två sitta mödrarna kvar och aldrig sinar pratets ström, så resa de sig, släta kolten ned utmed höfterna och försvinna pilsnabbt genom oksan, utan att säga adjö, utan att tacka — det brukas inte. Barnen följa med, alla ränna i väg på sina skidor och det blir så tyst i ett nu, att stillheten susar för öronen. Men rätt vad det är kommer en stormil susande som skakar kåtan, snön knastrar, när den piskas mot duken och några flingor singla ned genom räppen och fräsa i elden.

— Har du mera ved huggen, Ellekare?

— Nej, men jag ska gå ut och skaffa nu. Det är väl middagsdags snart?

— Ja. Vad ska vi laga?

Vi titta rådvilla på varann, tills vi besluta oss för gröt och torrkött såsom varande både enkel och närande föda. Och medan Ellekare hugger ved anrättar jag måltiden, som sedan förtäres till sista smula trots de otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar Ellekare igen, ty nästan allt brödet har tagit slut under dagens gästabud, och jag börjar göra i ordning böcker och schema och rusta mig för mitt arbete i vetandets tjänst. Och innan vi veta ordet av ha vi den grå svaga skymningen över oss, som ännu en tid framåt ska säga oss, när natten faller på. Om ett par veckor bara slutar solen att gå ned och sen ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, när stackars jordiska klockor visa, att natten är kommen. Nu viner stormen hårdare, snön frasar utanför och kölden är bister — men vår varma eld brinner klar, och när vi krypa ned bland våra fällar efter en sista kaffefest med Sanna och Lasse från kåtan bredvid, känna vi ingenting av ovädret som rasar, stoppa bara om oss väl kring axlar och ben och somna, medan ännu några röda glöd pyra på härden.