Men Ellekare är rädd, och hon släpper inte taget om min arm, förrän det sista ljudet av oväsendet försvunnit i fjärran. Då drar hon en lång suck och småler av lättnad, men håller sig ändå mycket nära mig, när vi tassa in för att fråga om post och nattlogis. Posten få vi, men nattlogis är det värre med. Möjligen väntsalen, men den är kall och oeldad, och det finns bara hårda golvet att ligga på. I alla fall är det tak över huvudet, och vi tacka för det, och bereda oss att gå och titta på vårt enkla sovrum.

— Stackare! säger en arbetarhustru, som står bredvid och hört vårt samtal. Nog kan ni väl få ligga hos mig. Om ni håller er snygga. Kom med så ska vi se till!

Och vi följa på trötta fötter, få en fäll på golvet att ligga på, en filt att breda över oss och litet mat innan vi krypa till kojs. Ägg och smör och mjölk och bröd. Det smakade efter fem veckors torrköttskost!

— Finns det någon handelsbod här? frågar jag värdinnan. Och får till svar, att ingen finns närmare än i Kiruna.

— Hur långt är det dit?

— Inte fullt två timmars resa på tåget. Det går malmtåg tidigt i morgon bitti och inte är det dyr resa heller. Res ni dit, flickor, så får ni både fara på tåg och se Kiruna om ni inte varit där förr.

— Inte jag! säger Ellekare. Och så ser hon bönfallande på mig, och inga ögon kunna tigga som Ellekares. När så vår värdinna vidare talar om, att vi kunna komma tillbaka vilken tid på dagen som helst, finns det inget som hindrar ett litet Kirunabesök och det beslutas att vi skola resa med malmtåget kl. 9 på morgonen.

*

I Kiruna var det söndag — pingstdagen. Där var barmark och vårluft och fåglar, som sjöngo. Det var som en saga. Det var stora knoppar på träden och människorna gingo i sommarkläder, i lätta tunna sommarkläder, som solen sken på så de lyste. Vi kommo i våra pälskoltar, med våra ryggsäckar, med bruna och trötta ansikten och vi kände oss bra lika de bibliska bröllopsgästerna, som inga fina kläder hade. Vi voro inte tvättade och inte kammade en gång — det hade varit bråttom på morgonen — och vi kände oss gruvligt skamsna. Så gingo vi till järnvägshotellet för att få ett rum och göra oss lite snygga. Men fingo gå med oförrättat ärende — åt lappar hyrde man inte ut rum!

— Stackars lappar! sade jag till den morska dam, som körde ut oss. Stackars lappar, vad ha de gjort för ont?