— Ingenting! svarades. Men de få inte ta upp rum för annat folk. Var är du ifrån eftersom du talar svenska så bra?

— Från Stockholm. Men du behöver inget rum ge mig för det. Jag önskar du kommer så trött en gång och blir utkörd för att du är av annan ras, när du mycket längtar efter att få vila. Tänk på det lite, så är du kanske snällare nästa gång en lapp kommer. Hans pengar är nog som annat folks i alla fall!

Jag vet inte hur hon såg ut efter det talet, för jag slängde laukon på ryggen igen och gick med Ellekare tätt i spåren. Men hon ropade efter oss, att det kanske kunde finnas ett rum, när hon tänkte efter. Det blev inte något svar på det erbjudandet, och efter lite sökande fingo vi mat och rum på ett annat ställe för de timmar vi skulle stanna. Och när Ellekare sett sig mätt på Kirunas härligheter och vi lyckats tillhandla oss några småsaker, som behövdes hemma i kåtan — å så långt avlägsen den var, när vi tänkte på den; vår lilla svarta kåta under den höga, vita, tysta fjällbranten! — Så satte vi oss på tåget igen och reste till Torne Träsk, fulla av längtan att komma hem.

En besvärlig färd väntade oss, uppför mest hela tiden — lite trötta voro vi nog ännu efter nedmarschen, men vi hade inte tid att vila längre och det var bara att sätta ny fart i benen. Det var kallt och klart väder när vi gåvo oss av över Träsket, solen hade nyss gått ned och vinden var förlig så det gick som en dans nu över samma sträcka, som vi för några timmar sedan så mödosamt arbetat oss fram över. Kattevuoma foro vi stolt förbi och beslöto att rasta först vid den fiskekåta, som Heikka sagt åt oss att gå in i. Så noga hade han beskrivit vår väg dit, att vi inte ens behövde tveka om rätta riktningen, och vid tvåtiden på natten fingo vi också syn på den, där den låg som en liten grå jordhög på ett smalt näs. Alla sovo tungt och ljudligt vid vår ankomst, men hunden skällde dem snart vakna, ett sömnigt huvud stacks ut ur rakkasen och en sömnig röst hälsade: boris, boris!

Det var emäntä, och utan en minuts dröjsmål steg hon upp, tände eld och satte på kaffe, hela tiden vänligt småpratande med oss — precis som om det vore den naturligaste sak på jorden, att hon väcktes mitt i natten av främlingar och gick upp för att laga mat åt dem. Och det är också den allra mest naturliga sak, när det är en lapp man kommer till. Det är inte tal om vad för sorts ras du har, vad för sorts folk du hör till — ingen frågar dig, ingen kan kanske ditt språk ens. Men vem du än är, vad ditt ärende är, när du kommer, om det så är mitt på dagen eller mitt i natten, alltid blir du mottagen som en furste. Alltid får du det bästa, alltid rikligt, alltid räcks det dig med vänliga ord och glada blickar — du ska aldrig känna att du gör besvär, att du kommer olägligt, att du borde gått till någon annan.

Som denna emäntä nu — hon sätter på kaffepannan och slår upp getmjölk till grädde, hon plockar fram smör och bröd och kött, ställer en stekpanna på elden och steker en färsk, läcker röding i mycket smör. Och hela tiden går hennes mun i ett. Hon gör frågor, utan närgångenhet, svarar själv, när Ellekare eller jag äro för trötta att öppna munnen, springer ut och in på bara fötter. Än kommer hon släpande med ett par rena, vita fällar åt oss att ligga på, än med en filt att breda över oss, än är hon ute i luovvin efter mera smör, än kommer hon slängande med ett fång ved. Och när rödingen är färdigstekt sätter hon fram pannan åt oss, räcker oss smör och bröd och ser med den innerligaste glädje på hur vi äta med den allra mest strålande aptit. Hennes man har också vaknat, sticker huvudet utom rakkasen, tar pipan, som ligger alldeles vid huvudgärden, stoppar och tänder den och lägger sig tillrätta i den mest lättjefulla ställning han kan tänka ut med armbågen på golvet och huvudet i handen — och så pratar han och dricker kaffe och är full av godmodigt skämt och vänliga råd för vår hemfärd.

— Det blir nog snöstorm kanske, säger han. Men inte i natt tror jag. Kanske i morgon. Vila er nu bara riktigt innan ni gå vidare — ni ha tung packning och vägen bär uppför. Lägg er och sov några timmar, det behöver ni allt.

Emäntä har redan brett ut fällarna, en lång, mjuk, ren kudde har hon lagt till huvudgärd, en alldeles ny “rana“ (tjock Lofotsfilt, som mycket användes hos lapparna) väntar att bredas över oss — allt så rent och vitt och nytt som alltid en lapps gäst får det, det må vara aldrig så fattigt och smutsigt i kåtan för övrigt. Och vi vila i tre timmar, varmt och mjukt och gott, och smyga oss sedan sakta ut. Nu sova alla igen, bara emäntä hör oss och viskar ett stilla: Hyvästi! när vi stryka förbi hennes rakkas.

Efter en tre, fyra timmar börja vi bli trötta igen. Snön är lös, skidorna tunga, packningen tung, allting tungt och vägen vi ha framför oss oändlig. Bara vi vore riktigt säkra på att vi ha gått rätt! Men det äro vi inte alls. Vi säga ingenting åt varann ännu, men jag ser på Ellekares oroliga min, att hon också upptäckt att vi visst äro på vilse stråt. Och till slut kan hon inte hålla inne med sin ängslan längre, utan säger:

— Hade vi inte det där fjället i väster, när vi gick ned?