— Jag vet inte riktigt, Ellekare, men jag tror att vi gått lite galet.
Jag tar upp kompassen och kartan och finner, att vi böra gå mera åt öster. Men Ellekare opponerar sig — hon vill mera åt väster.
— Jag tror inte alls på den dära! förklarar hon med föraktfull min. Heikka sa, att det var trolltyg och det kan inte bli annat än olycka att tro på en sån. Jag litar mera på mig själv och ditåt ska vi gå!
Hon pekar åt väster, och så gräla vi en stund, enas till slut om att gå ungefär mitt emellan båda strecken och sträva framåt igen, tysta och modstulna. Det bär nästan rakt uppåt mot högfjället nu, och innan vi lämna skogsbältet göra vi upp eld, koka kaffe och försöka sova en stund. Men det börjar blåsa, solen är borta bakom en fjällkam och vi frysa så trots elden, att vi besluta börja gå igen för att få värme i kroppen. Och så axla vi våra laukos, sätta fötterna i tåvidjorna på våra skidor och knoga vidare — utan ord, utan glädje, med en naggande ångest inom oss, att vägen vi ta för oss vilse bland fjällen. Blåsten tar till, solen har gömt sig, allt är grått och dött och isande kallt — och vi två små kryp så svindlande ensamma på dessa stora, tomma, grymma slätter.
Så kommer snöstormen rivande. Hui! viner det till, och sen se vi ingenting mer. Bara snö, snö, snö och en vind som piskar. Ingenting säga vi åt varann, Gud vet om vi tänka något ens, men vårt elände är stort, och i samma ingivelse räcka vi handen åt varann så att vi åtminstone känna, att vi äro två. Hand i hand släpa vi oss fram, böjda mot stormen — inte ett ljud slipper ur oss, vi bara gå. Men jag känner hur ångesten kryper nära, och när Ellekare vänder ansiktet mot mig ser jag, att hennes läppar äro vita, och att de bruna ögonen svartnat av trötthet och förtvivlan och modlöshet. Vi krama hårt om varandras händer — det är allt, men det ger liksom en liten tröst. Den ena vet att den andra finns, att hon tänker: O Gud ska vi dö nu! Ska snön ta oss, ska fjällen sluka oss, ska vi aldrig finna vägen mer, som leder hem?
En timme gå vi, snön blir lösare, skidorna tyngre. Vi flämta mot stormen och stappla på benen som i sjögång. Vi veta att det inte tjänar något till, att vi endast skjuta upp något, som är oundvikligt, men ändå treva vi oss fram, fastän varje steg är en outsäglig möda. Så stupar Ellekare, ligger och vill inte upp mer.
— Upp Ellekare! Upp igen! Det är inte långt kvar. Vi ä snart framme.
Men Ellekare hör inte ens min ynkliga lögn.
— Låt mig ligga en liten stund bara! ber hon. Jag är så trött. Bara en liten stund! Var inte rädd, jag ska inte somna.
Hon sträcker ut sig, och snön driver över henne på ett ögonblick, men min hand har hon inte släppt, och jag vet, att hon finns där under det vita täcket. Jag sätter mig bredvid henne, och det domnar så ljuvligt i kroppen, när den äntligen får lite vila. Det känns som om himlens alla härligheter sänkt sig ned till jorden, det värmer och stillnar, det sjunger för öronen som av de lycksaligas korer, all smärta löser sig och svinner bort. Å, man hör klockor också — milda starka klockor, som klinga med så underbara harmonier, att man vill le av glädje. Så kommer det en röst bland allt detta. Långt, långt borta hör jag den — många mil är den avlägsen tycker jag, någon skakar mig så det gör ont, någon drar i mitt hår så jag måste följa med och resa mig till hälften. Ack, jag är ännu på jorden! Det är Ellekare, som talar, Ellekare som sliter i mitt hår för att få mig vaken. Hon är liten och späd och uttröttad, men vädren rå inte på henne, hon hör till det släktet, som inte sover sig till döds i en snöstorm, och hennes lilla lappansikte är orörligt och bestämt och utan misskund.