— Upp! säger hon. Nu få vi inte vila längre. Gå!

Långsamt sätta vi oss i rörelse igen. För vart steg vi ta känns det, som om tusen nålar glödgade stack genom fötterna, och benen äro domnade och stela. Var rörelse blir till en pina så ohygglig, att den går över alla gränser, och som blinda, som sömngångare stappla vi vidare. Men vi leva, vi andas, vi ha ännu inte gett oss åt vår tjutande, vita fiende på nåd och onåd, och vi hålla så hårt om varandras händer att det nästan gör ont. Hur länge varar det? Jag vet inte. Den vandringen kan inte mätas med jordiska minuter, så full av förtvivlan och dödsångest som den är. Snön vräker mot oss, skidorna sjunka i den, och vi orka endast flytta dem fot för fot. Åt öster, nästan rakt åt öster — Ellekare låter kompassen råda. Det gör detsamma! säga hennes ögon, vi dö nog snart ändå. Men hennes mun orkar intet säga.

Plötsligt hör jag hennes röst, orden förnimmer jag inte till en början, men det är en klang i stämman, som kommer mig att lyfta upp huvudet och lystra.

— Det lättar! säger hon, och gång på gång upprepar hon samma ord. Det lättar, det lättar, det lättar! Och hon säger sannt. Det lättar. Snön brusar inte längre så tät emot oss, stormen har stillnat. Och i ett nu, som om ett förhänge dragits undan, stå vi i solsken och klar luft igen. Bakom oss är det vitt som mjölk, och där far snön i ogenomträngliga moln, men framför oss se vi en djup, lugn dal, som darrar i kvällssol och violetta skuggor. Och längst bort — längst bort går det ut som en liten mörk dunge av träd. Är det möjligt, är det sannt, kan det vara så? Är det vår skog, vår dal, vår sjö, som breder sig där borta? Kan man komma så snart från döden till livet! Vi se på varann, vi våga inte tro, vi krama varandras händer. Men det är sannt. Med en suck, bra lik snyftning pekar Ellekare söderut. Där ligger Rokomborre som en vidunderligt härlig violett sky i strålarna från aftonsolen, och vi veta, att bakom det lilla skogsnäset där ligger vår kåta och väntar oss. Det är långt dit än, nära två mil, men vi känna dem knappt. Vi behöva bara vända oss om emellanåt, när knäna börja svikta, och kasta en blick på den grymma vita väggen, som står däruppe i passet mellan två höga kammar, så få vi ny kraft. Vi äro i lä, vi äro skyddade, vi äro i vår egen dal och vårt hem är bakom den lilla skogen där. Inget ont kan nå oss mer!

I kåtans ro glömma vi snart vårt äventyr, allting glider in i ett stilla enahanda och dagarna gå, veckorna gå, den ena så lik den andra som kulorna i ett radband, men ändå var och en med sitt innehåll, sina små händelser, sin rikedom, som skiljer den ena från den andra. En dag drar jag med björntråd ut en tand på en gumma, som kommer svullen och jämrande, en annan slår Ellekare sönder min finaste kaffekopp, en tredje görs ett sjukt spädbarn friskt med ricinolja, en fjärde hugger jag nästan av mig en hand, en femte få vi höra, att vargen rivit två vajor på fjället, en sjätte äter en kringstrykande hund upp en stor renbog för oss, en sjunde få vi en liten svart ulltapp till hundvalp. Och så går tiden, stilla och vackert, våren kommer lite närmare för var dag, men ännu ligger snön djup och nätterna är kalla så vattnet bottenfryser i kitteln. Skolan skrider sin jämna gång, och vi arbeta av alla krafter för att hinna med så mycket som möjligt. De minsta stava och knoga med sin skrivning, som numera går med glans både på griffeltavlor (jag hade skaffat grifflar i Kiruna) och i böcker — de börja redan så smått att kunna lägga ihop de bokstäver, som plantats in i deras huvuden och säga flera svenska ord på rätt ställe. De mellanstora stava villigt på i sin abc-bok och ha åtminstone lärt att något hejda sin fart vid punkt och andra större skiljetecken, kunna skilja på siffrorna och räkna huvudräkning snabbare än vinden far. De allra största knoga ivrigt med allt vad jag sätter dem i händerna. Det kan ju hända ibland, att det klickar och att någon betänkligt sviktar på rösten, när läxan hörs upp, men då blir det skamvrån och bistra miner, och det är inte precis något roligt, så de akta sig så väl som möjligt för ett upprepande. Skamvrån är bärbmed — de två stockar som ligga från dörren upp till härden — och när jag med högtidlig stämma säger: du kan inte din läxa, tjokkit bärbmedi! — gå och sätt dig på bärbmed; så äro inte stegen snabba just och tårarna hänga bra nära ögonfransarna hos den olycklige, som måste lunka iväg med sin bok och sitt elände och slå sig ned på stocken, sig själv till skam och andra till varnagel. Och om inte läxan går som ett vatten, när timmen är slut, så blir det att komma tillbaka på eftermiddagen och läsa upp den. Vilket inte heller är något vidare eftersträvat nöje.

Isak, femtonåringen, är mitt sorgebarn. Han är lat och ohågad och slö, och gör mig alldeles förtvivlad emellanåt. Egentligen är han överårig och skulle inte gå i skolan längre, men hans föräldrar ha bett för honom, och hans kunskaper äro sannerligen inte mer lysande än att de gott kunna tåla en liten påspädning. Så han får komma med. Fast Gud ska veta att jag ångrar denna godhet mer än en gång under sommarens lopp! För det första är han lat och för det andra olydig. Han anser det väl under sin femtonåriga värdighet att vara ett kvinnfolk underdånig, och många hårda strider kämpa vi ut om vem som ska rå. Som den gången t. ex., när han inte kunde sin läxa, och med anledning därav för första gången kommenderades till bärbmed.

— Tjokkit bärbmedi, Isak! säger jag med stort allvar, som inte tål någon ohörsamhet. Men Isak rör sig inte ur fläcken. Gå till bärbmed! befaller jag en gång till. Inte en rörelse av Isak, och de andra börja se på honom och mig med förskrämda blickar.

— Mana! hör jag Lars Peter viska. Gå! Han sitter bredvid Isak och är en exemplarisk elev i alla avseenden.

Men Isak bara skruvar lite på sig, flinar hårdnackat och ger mig en ful blick under sin väldiga lugg. Ännu en uppmaning från mig ger samma resultat, varpå jag befaller honom att plocka ihop sina böcker och lämna skolan.