— Jag vill inte se dig mer. Du får gå! säger jag så lugnt jag kan, men inom mig önskar jag, att jag bara ett enda litet ögonblick vore en stark karl med händer, som skulle kännas likt järn, när de föllo ned på Isaks spinkiga lekamen. Isak rör sig fortfarande inte, det fula flinet sprider sig endast över hans ansikte, och jag känner mig så hjälplös, som det gärna är möjligt. Men så reser jag mig med all den värdighet, som kan åstadkommas i en trång liten kåta, vandrar runt elden fram till herr Isak, tar stadigt i hans arm och leder honom ut. Och han följer utan spår till motstånd, endast med ett mycket rött och generat ansikte. Men hem vill han inte gå, vågar kanske inte, utan sitter utanför och hänger tills timmen är slut, då kommer han in och ber att få stanna kvar så ska han aldrig vara olydig mer. Inför hela skolan står han med sin ynkedom, och jag förlåter, och allt är gott igen. Mitt anseende har stigit, så att en nästan skrämd anda vilar över skolan den dagen, och nästa gång Isak inte kan läxan förpassar han sig till bärbmed utan bråk och min ära strålar klart. Men så kommer det något förskräckligt. En dag ha vi räknelektion och multiplikationstabellen ska förhöras. Det går lite som det kan för de andra, men när Isaks tur kommer, läser han till min oerhörda förvåning upp sitt pensum med klingande röst och utan minsta tvekan. Jag berömmer förstås, men får i samma ögonblick se hur Lars Peter med fasa utbredd över sitt anlete tittar på den bok Isak håller i knät och vrider mellan händerna i väl spelad uppläsningsnervositet.

— Vad är det fatt med dig, Lasse? frågar jag.

Lasse svarar inte någonting, han bara ser förfärad på boken i Isaks knä och skakar ogillande på huvudet.

— Ge hit boken, Isak! säger jag då.

Isak ser upp under sin lugg, reser sig motvilligt och räcker mig boken över elden. Hela framsidan är fullskriven med multiplikationstabell. Fusk i en lappskola till och med! Då blygdes jag för min barndoms felsteg och skämdes för Isaks också. Och så fick han gå från lektion och skola och allt med många stränga ord att lägga på minnet. Och han luskade av som en hund, som fått stryk, och syntes inte mer den dagen. Men morgonen därpå, just när vi gjorde oss redo att sjunga första psalmversen, kom han som en virvelvind in i kåtan, kastade sig ned framför mig med huvudet i mitt knä och snyftade med tårdränkt röst:

— Herregud i himmelen, opahädje, förlåt mig!

Och jag rördes till medlidande och förlät för andra gången, och Isak stämde in med de andra i den förunderliga psalmkonserten och allting var som förut, utom den taggen i mitt sinne, som inte ville gå ut. Men efter den dagen var Isak en trogen slav, som läste och knogade och var duktig, som högg ved och hämtade vatten åt Ellekare och ständigt arbetade att sona sin skuld, som han kände och ångrade. Och när jag en gång sade, att jag inte kunde begripa, varför han hade en så lång ful lugg, kom han dagen därpå till skolan kortklippt och snaggad ända in till huvudsvålen, vilket kom hans ansikte att få ett utseende av obeskrivlig fromhet, som annars fullständigt dolts under skogen av hår.

Vi ha hunnit ett gott stycke in på vetandets väg. I räkning behöver jag inte vara så ängslig längre, när jag sätter upp problemen — det kan gott få vara både två- och tresiffriga tal numera och både addition och subtraktion. De ha lärt sig att sätta upp i kolumner, vilket gick utan ett spår till svårighet och det roligaste ämne de veta är nu räkning. Om jag ger dem fem tal i hemläxa, är det alls inte ovanligt att de komma tillbaka dagen därpå med tjugufem, noggrant och väl uträknade. Och så ledsna bli de om jag måste stryka över ett tal till tecken, att det är fel, att jag knappt har hjärta att göra det — för de se så bedrövade och snopna ut att man blir riktigt ledsen själv över att behöva kritisera.

I kristendomen hålla vi på med nionde budet efter att mödosamt ha tragglat igenom de övriga åtta. Det smärtar mig att behöva säga det, men alla ha de undergått större eller mindre revideringar, som nog inget prästerskap i världen skulle kunna gilla. Vad Martin Luther skulle säga om han hörde det, vågar jag inte tänka på. Som Nilsa nu när han blir förhörd på nionde budet!

— Tu skall icke hava lust till nästa hus.