— Din nästas hus står det! En gång till.
— Tu skall icke hava lust till nästa hus.
Jag suckar och låter det gå. I två dagar har jag lagt ned hela min arbetsintensitet på “din nästas hus“, utan andra resultat än detta. Det är inte bara Nilsa, som utmärker sig i detta speciella fall, alla fyra barnen i översta klassen säga precis detsamma, och ändå är de långt ifrån dumma och alls inte tjuriga och envisa. Att uttalet av hårda och mjuka konsonanter är ett oöverstigligt hinder har jag förstått för längesen, men denna förenkling av katekesen är allt lite mer betänklig tycker jag, isynnerhet som vartenda ett av buden underkastas häpnadsväckande förändringar, som oftast inte alls äro med deras mening överensstämmande. Men vad ska man göra! Man kan inte begära av barnungarna, att de skola läsa rätt det de inte förstå ett smul mer av än om det vore siamesiska. Inte kan Nilsa hjälpa, att i hans öron “nästa hus“ klingar lika bra som “din nästas hus“ — inte är det möjligt att förklara för honom att meningen blir en smula förändrad, det skulle han ändå aldrig få klart för sig. Och när han äntligen trälat sig fram till “vad är det“ och full av andakt säger:
— Tu skall icke lustigt stå efter nästa hus. Så lönar det sig inte att förklara, att lustigt och listigt inte äro fullt analoga begrepp för han kommer ändå aldrig att kunna skilja de begreppen åt, så länge han inte är fullt mäktig språket. Jag förklarar i alla fall och rättar för ordningens skull, men översättningen av de olika orden kommer honom endast att se det humoristiska i saken, och han och de tretton andra fnittra så mycket de orka. Och inte kan jag själv heller låta bli att dra på munnen en smula, det är minsann inte så gott att hålla sig allvarsam och högtidlig alla gånger. Jag undrar vad en kristendomslärare i en vanlig folkskola skulle göra för min, om han en dag på fullaste heligaste allvar finge höra:
— Du skall missbruka herren din Guds namn ty Herren skall låta honom vara ostraffad, som hans namn missbrukar.
Det händer nämligen förkrossande ofta, att just det viktigaste ordet utelämnas — kanske för att det är särskilt besvärligt att säga, eller för att det är så litet, att vederbörande tänker, att det inte ska märkas om det kommer med eller inte. Om jag vågade skulle jag låta barnen slippa detta meningslösa utantilläsande helt och hållet, men det går inte an; normalskoleplaner och läsordningar måste följas, och katekesläsningen kan inte tas bort. Det är bara för läraren att göra det bästa möjliga av det omöjliga och förklara vad varje bud innehåller, som rabblas upp.
Förenklingsprincipen gäller för övrigt inte bara katekesen. Den praktiseras mycket även vid innanläsningen, ibland med resultat, som ingen dödlig kan drömma om. Uttalet är det nog också si och så med och kan ibland skapa satser och meningar, som skulle komma författaren att blekna av förfäran. Aldrig ska jag väl glömma den dag Lars Peter läser upp innanläsningsläxan, en underbar berättelse om en trogen soldat, som, fastän själv döende bringar sin törstande och sårade major en dryck vatten på slagfältet och sedan ger upp andan. “Misströsta inte herr major, utan hoppas på Gud, det ligger en damm ej långt härifrån“, säger den trogne soldaten. Och Lars Petter läser med oefterhärmlig grace:
— Misströsta inte herr major utan hop-pas på Gud, tet ligger en dam ej långt härifrån.
— Damm, ändrar jag med mild röst. Inte dam, det är stor skillnad. En gång till, Lasse!
— Det lig-ger en dam ej långt häri-från, tar Lasse hårdnackat om igen, och ingenting kan rubba honom från denna dam.