— Du kan ta av dig den, när han är här! skriker Marja i vildaste upphetsning, rädd att Sannas ängslan ska smitta mig. Marja är ung och vacker och inte så kristen som Ellekare kanske skulle önska. Men denna gång får hon medhåll av Ellekare, som fått för sig att denna kolten fullkomligt ska fördunkla alla hittills sydda.
— Jaha, den kan du ta av! Vi plockar nog minsann av oss lite var det fina vi har då. Jag tänker nog du lägger av dig den där granna broschen du har Sanna!
Sanna tar sig med förvirrad min åt bröstet, där ett gammalt vackert silversmycke håller samman duken. Och allesammans skratta vi.
— Ta sex krokband! säger Gate, och det beslutar jag mig då för till Ellekares och Marjas oerhörda grämelse. Och när det väl blivit bestämt och allting är lugnt igen, börja vi skvallra lite smått. Det är nu om Gates piga Anne, som samtalet rör sig. Anne är förlovad och ska gifta sig. Det veta vi alla, Ellekare och jag ha ju till och med skrivit brev till fästmannen. Hon har skrivit till prästen om lysning också, så där är väl allt klappat och klart? Men Gate ser mystisk ut och förtäljer, att Nila, så heter fästmannen, varit och hälsat på Anne nu i söndags. Men när Anne fick se honom så tyckte hon, att han såg så gammal och ful ut, att hon bestämde sig för att hon inte ville ha honom. Och det sade hon åt honom, och han blev nog mycket ledsen, för han tiggde och bad henne att inte ändra sig. Men Anne hon stod fast, och sent på natten gick han till sin plats — långt nord i Norge. Och Anne lät honom gå, och själv gick hon och lade sig, för hon är fri från renvaktning nu en månad framåt, när så många manfolk äro vid hjorden. Men i går bad hon sig fritt — hon ångrade sig. Kanske hon tyckte det var tomt också efter alla fästepresenterna som hon måste ge tillbaka, när han gick. Och fritt fick hon, och så lade hon lite mat i laukon och satte av efter honom på skidor. I morse kom hon hem — hon hade hunnit honom nära fyra mil norrut och nu voro de förlovade igen.
— Men på middagen i dag var hon hos mig och bad, att jag skulle skriva till prästen och ta tillbaka lysningen, om det inte var för sent. För hon hade ångrat sig, säger Ellekare med häpen uppsyn.
Och alla förvåna vi oss förstås och jämra oss över en sån obestämdhet.
— Hon tycker väl om någon annan? försöker jag försvara henne. Och då är det inte så gott att veta vilket som är bäst. Den hon tycker om kanske inte vill ha henne.
— Nu träffa du det som det är, säger Gate, och Sanna nickar med högtidlig uppsyn. Det är inte gott för flickan, och hon har det svårt nog.
— Hur har hon det då, stackarn? Kan du berätta det, eller är det en hemlighet?
— Ånej minsann, blandar sig nu Marge plötsligt i samtalet. Det är ingen hemlighet. Det vet vi nog så många här är utom du. Tala om du, Sanna.