Och Sanna berättar.
Anne har varit förlovad en gång förut. I sex år höllo de ihop, hon och den vackraste lappgossen som fanns i byn — aldrig har någon sett en så vacker gosse förr. Lång var han och stark och smal. Han bar henne över älvarna, när de skummade som högst, och de andra männen gingo fot för fot och knappt kunde ta sig fram själva, och han rände på skidor som blixten far över himmelen. I sex år voro de fästfolk och vaktade i samma halvkåta över samma hjord. Två barn hade de med varann, men så fattiga voro de, att de inte kunde tänka på att gifta sig ännu på ett par år. Men de hade allt samlat lite renar ändå av de som de fått i lön, och det såg ut som om det kanske inte skulle dröja så länge förrän de kunde slå sig samman. För att få flera renar i lön tog han plats på ett annat ställe hos en annan stam, men hon stannade kvar här. Han kom till en mycket rik lapp, som bara hade en dotter, och hon var vansinnig så ingen hade velat gifta sig med henne. Ful var hon också och puckelryggig. Men han blev väl som förbytt, pojken, när han kom dit bort, för han glömde både Anne och allt han lovat henne och gifte sig med den vansinniga. Och blev en rik man. Men Anne, hon fick inget veta förrän allt redan var skett, och det frestade allt på henne, när den underrättelsen kom.
— Men barnen då? frågar jag.
— Ett dog strax det föddes, men det andra är hos hennes föräldrar och hon betalar väl lite för det.
— Är han lycklig nu då, den som övergav henne.
— Vet jag, säger Sanna. Rik är han då, men inte lyckligare än den kan vara, som har gjort den största orätt på jorden.
— Och nu tar hon väl inte Nila heller?
— Åjo, skrattar Gate. Det blir nog Nila ändå. Man ränner inte åtta mil på skidor om man inte bryr sig om ett manfolk något. Och Nila är bra, fast han varken är rik eller ung.
— Hur gammal då?
— Han vet inte det själv, men nog är han väl över trettio år, faller Ellekare in. Jag känner honom.