Hennes röst är klanglös och mörk, hennes mun kniper ännu fastare samman, och hennes ögon stirra rätt in i elden, som såge de alla jordens somrar dra förbi därinne. Händerna stryka över pälsen och förklädet, och under näsan dallrar en klar liten droppe, som får hänga där tills den faller av sig själv. Ansiktet är som dikat av hundrade rynkor, djupa, mörka rynkor, som äro svarta av många års samlat sot och smuts, håret hänger i toviga tofsar över öron och nacke, och mössan är dragen djupt ned i pannan.
— Hur gammal är du, Elle? Hur många somrar har du sett och levat?
— Vet inte, fråga prästen. Men det är allt bra många.
— Du var med innan kristendomen kom, tänker jag — när ni lappar ännu voro hedningar och offrade åt era egna gudar.
— Kaffet kokar du! Nog var jag med då. Herra siunit, Ibmil siunit — det var onda tider. De mördade och dödade och stal och gjorde varann allt ont. Voi, voi!
— Mördade! Varandra eller främlingar? Jag har hört om två engelsmän, Elle. Två engelsmän, som — — —
— Di engelska, har du hört om dem. Jaja, jaja — ingen vet, och ingen kan säga och ingen har sett. Men tre män, som jag känner, tre män som såg dem sist, ha dött en hastig och förskräcklig död, och pengarna de hade rövat runno bort ur deras händer, och deras barn äro dårar och stackare. Och di engelska spökar nere vid Altevand, så di kan skrämma liv och förnuft ur levande människor. —
— Nuppi kuhpi, Elle — en kopp till. Men hur vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen?
— Man vet ingenting hör du. Ingen vet. Men de kommo hem en morgon, och påvarna voro fulla så päsken knappt räckte till.
— Ja — ja! säger jag, ty jag vet att “påven“ är den stora barmficka, som männen bära innanför pälsen och där allting stoppas.