— Ja, och se’n hade de i sina kåtor så mycket besynnerliga saker, som ingen nånsin sett förr. Jag såg dem själv. Det var stora kisor av läder, och klockor och kläder, herrmanskläder, och fina bössor — sånt som en lapp aldrig få se.
— Är det längesedan?
— Ja, längesedan, längesedan, jag var inte så gammal då. Voi, voi Herra siunit mon län pallan!
— Rädd, varför är du rädd nu?
— Farligt att tala, det är mörkt i kväll, himlen är svart och det blir storm till natten. Bija moreit dolli!
Lägg ved på elden! Jag gör som hon säger och kastar en knippa ris på glöden, tar pusten och blåser liv bland de bruna kvistarna. Elle har blivit så tyst, och vi sitta båda och se hur en röd eldtunga slickar utefter riset, hur den breder ut sig till ett brett band, som snor sig smidigt och mjukt och varmt. Och med ens springa alla de små björkknopparna ut. Det är som sagans torra stav som slår ut i blom, det är ett under som sker inför våra blickar, ett under som sker varje dag och varje stund, men som man ändå aldrig kan se sig mätt på. Det bruna riset ligger där dött och torrt, som om aldrig blad och blomst vajat på dess smala stammar — och så med ens kommer en het röd eldslåga, likt en brännande sol, och de röda små knopparna springa ut, en efter en, lysa och dofta några ögonblick i späd, klargrön skönhet och skrumpna åter, svartna och dö i den alltför strålande solen.
Det mörknar till oväder, och stormen börjar brusa i de låga små björkarna utanför kåtan. Bortifrån skogen hör jag Ellekare komma släpande med ved, och snart kommer ett fång med ris brakande genom dörren. Och efter kommer Ellekare, röd och varm och andtruten. Efter henne Nilsa, drängen i grannkåtan, och efter honom Marja. Kaffepannan på igen och pratet i gång, medan regnet smattrar allt häftigare mot duken, och dropparna fräsa ned genom räppen i elden.
— Garra biegga! säger Nils och ruskar på sig — hård vind! Jag ska gå långt i natt och kommer inte igen mer i sommar. Hjorden är bortom Altevand nu.
— Altevand? frågar jag. Säg Nilsa, är det där engelsmännen spöka — är det där de mördades?
— Hur vet du det? — Ja, nog är det där.