Jag är så upptagen av förunderligheten i denna känsla här mitt bland fjällens främmande vithet, att jag knappt märker den kaffekopp som räckes mig. Men efter fyra koppar ser jag klart och vaket igen, ser hur Elle somnat med hundvalpen i knät och händerna knäppta kring hans mjuka lilla ulltuss till kropp, ser hur Gate ammar den rödnästa lilla lappjäntan, hur Heikka tänder sin pipa, hur Pete spottar en tobaksstråle in i elden, hur Nikko vänder sitt våta skohö, hur — — —

Mer minns jag inte, vet bara, som i en dröm, att en varsam hand löser bältet kring mitt liv, att samma varsamma hand skjuter en mjuk kudde under mitt huvud och breder en len fäll över mig. Sen vet jag inte mer, kryper bara ihop i värmen och suckar av välbehag, hör rösterna som från en annan värld, småler litet åt stormen, som inte kan göra mig något ont längre. Och min sista medvetna tanke är: i dag är det första maj!

Det är afton, när jag vaknar igen — det var morgon, när jag somnade; hela den långa natten hade vandringen gått och mina ben kännas ännu som blyklumpar av trötthet. I halvslummer hör jag hur stormen rasar lika vilt, lika brakande ursinnig och hur duken klapprar och slår. Annars hörs inte ett ljud, och när jag sticker huvudet ur sovsäcken ser jag bara ett vitt kaos av mjuka snökullar runt den tomma och kalla härden. Den enda levande varelse utom jag själv tycks vara en svart hund, som med dystert klippande öron och i tungsinta betraktelser sitter och huttrar i den grå kvällsdagern — han har väl blivit sparkad ut ur någon varm fäll, där han försökt göra det allt för bekvämt åt sig på den sovandes bekostnad och känner sig nu som den mest orättvist och illa behandlade hund i kristenheten. Det syns på honom.

— Rill! lockar jag. Rill, tjö — det är: “kom hit“. Först tittar han på mig med en min, som tydligare än ord säger: “gör mig inte på ännu sämre humör med dåligt skämt“, sedan börjar hans lilla svansstump inställsamt och förhoppningsfullt att röra på sig, öronen spetsas, och med försiktiga steg smyger han fram till mig, glider ned under min fäll och drar en lång, djup suck av tillfredsställelse. Jag ligger på rygg och ser hur snön ryker in genom räppen, känner den kyla mitt ansikte och mina händer, hur jag blir våt när den smälter. Men det gör ingenting nu, ingenting gör något nu — jag ligger så mjukt och varmt, stormen rycker och sliter i kåtan, men mig når den inte, alla de vita snökullarna ligga så orörliga som om det inte funnos levande människor under dem, och ändå räknar jag ut, att det bör vara nitton eller tjugu som sova där. Med barnen då också naturligtvis, det är inte mer än elva vuxna. Det ryker en smula från en brand, som inte är riktigt släckt, en hundvalp gnyr i sömnen — det börjar kännas kallt om händer och ansikte, och jag kryper ned i värmen igen i min sovsäck och sover tills dagen är ljus, elden flammar och kaffepannan kokar. Alla de vita snökullarna ha förvandlats till väl avskakade fällar och filtar, runt elden sitta kvinnorna och barnen och fyra av hundarna. Männen är ute för att se till renarna eller slå upp kåtorna, stormen har bedarrat och solen skiner stor och klar rätt ned genom räppen.

Gate ser på mig och skrattar där hon sitter nedhukad vid boasson på emäntäs plats. Boasson är köket i en lappkåta, där alla pannor och grytor ha sin plats, och emäntä är värdinnan. Boasson är alltid mitt emot ingången och följaktligen emäntä också och hennes makt och härlighet inom kåtan äro obegränsade. Gate skrattar ännu mer, när hon räcker mig kaffekoppen och litet generad frågar jag hur länge jag sovit.

— Det är länge det! svarar hon och ger mig min klocka som jag hängt upp bredvid min huvudgärd. Hon var 10 i går morse när du somnade och då drog du henne. Nu står hon, men solen är över middag — men du är väl snart död av svält, tänker jag.

Men jag känner ingen hunger, endast ett obeskrivligt välbehag efter min långa natt — i över ett dygn har jag sovit — och jag stiger ur sovsäck och fällar och går rätt ut i solen, som skiner på snön så det värker i ögonen. Mitt i i den låga lilla björkskogen ligga kåtorna. De tre andra äro uppslagna nu och jag ser Ellekare, min lilla lapska tjänstflicka, komma skidande från sluttningen ovanför med ett fång golvris under armen och yxan blänkande i solskenet, där den sitter instucken i bältet. Och bältet blänker också av alla silverknappar det är prytt med, den röda schalen lyser och pälskolten svajar för vart steg. Luften är så glittrande kall och klar, himlen så ljust blå, kåtorna så sotsvarta mot den vita snön, fjällen så buktiga i ram kring horisonten och solen — solen så oändligt lysande, så ofattbart strålande att man knappt tror det är denna världen man lever i. Se björkarna hur deras grenar äro vårröda och glansiga, se röken ur räppen hur den stiger blå och tunn, se snön hur vit och fin — så man knappt näns gå över den med pälssockorna, se renen där med huvudet lyft i ångest för hundarnas skall, hör bjällran som hänger om hans hals, hur den klingar genom den vita världen, se hundvalpen som på drumliga små ben försöker en stormgalopp, hur hans svarta ullkropp blir vitgnistrande av snön han rullar sig i. Se hur pulkorna sticka fram sina graciöst formade framstammar ur snötäcket, som yrt över dem, se lappen som kommer glidande på långa smala skidor, hur hans röda mösstofs gungar, hur hans bandprydda ben flytta sig i seg och smidig takt, hör yxhuggen ur skogen, känn hur livet är underbart och strålande, hur varje andedrag är fullhet och lycka och härlighet. Och så stillheten! Bakom hundarnas skall och barnens skrik, bakom renens bjällra och yxhuggens stålklang hör man stillheten, vet man stillheten, vilar man i den och lyssnar till den.

Nu slår Gate dörren åt sidan och ropar några mjuka, lapska ord åt Ellekare, som genast slänger sin risknippa och vänder skidorna åt vårt håll — och båda två gå vi in i kåtans dunkel och äta en jättemåltid framför den röda elden, medan hundarna sitta i ring omkring oss med påpassliga käftar och ögon. Gate har fyra barn, alla flickor, den äldsta tio år, den yngsta några månader och oftast osynlig, ehuru ingalunda ohörbar i den djupa och väl hopsnörda komson. De andra äro ständigt i rörelse, ständigt i mer eller mindre allvarligt gräl med varandra, ständigt glada och ständigt med en glupande aptit. Ristin är två år, oändligt viktig och beskäftig, Pirhanne är fyra, med ljust hår och blå, skälmaktiga ögon. Inker är tio och uppträder med moderlighet och bestämdhet mot de små. Alla äro klädda i dräkter som troget kopierats efter de vuxnas: bandskor, säpäkke, koltar, schalar, förkläden, bälten — allt precis som de stora ha det, med undantag av mössorna, som för Pirhanne och Ristin ha ett mera barnsligt snitt. Deras rörelser och vanor äro också välgjorda kopior och ingenting kan vara mer löjligt än att se hur den tvååriga Ristin, som inte kan tala rent och knappt går på sina små ben, med oefterhärmlig värdighet spottar på fingrarna och tar bort ett glöd som sprakat ut på hennes kolt, kastar det på elden och omsorgsfullt blåser bort askan som möjligen han ha stannat kvar på pälsen. Eller hur hon allvarligt slår kaffe på fatet, biter av ett stycke socker och andäktigt sörplande och smackande dricker fatet tomt, tar koppen som står bredvid, skvalpar runt kaffet för att få renosten väl blandad, och häller fatet fullt igen. Eller hur hon jonglerar med en stadig, skarpslipad slidkniv, spetsar en ordentlig bit renkött på den och för den in i sin lilla mun med oroväckande hastighet. Eller hur hon med sin grövsta röst hojtar: tsu rissi! åt en näsvis hund och sparkar till honom med en liten straffande fot, som måste kännas som en smekning där den träffar — men hunden slokar med svansen och lyder hennes: olkus! (ut) med en fart som lockar en till skratt i smyg. Ty hennes stora allvarliga ögon tillåta intet skämt med hennes person.

Och Pirhanne ryter sitt: bija osa gitta! stäng dörren! med en röst som inte tål någon motsägelse, och som man ögonblickligen och obetingat lyder. Med beskäftig min torkar hon Ristins våta lilla näsa, så oskyldigt och moderligt, att man intet svek anar. Men det händer allt att Ristin uppger ett gällt nödrop ibland, och då har Pirhanne i ett obevakat ögonblick nupit lite för omilt i näsan eller försåtligt gripit tag i en av Ristins små korta bruna lockar och ryckt till en aning för hårt. När då Inker allvarligt tar itu med synderskan eller Gate själv finner sig föranlåten att ingripa, så blicka de två klarblå ögonen så skälmaktigt och skrattande emot dem, att förebråelserna mildras mer än vad nyttigt är. Jag försöker själv ibland att med stränghet tala till henne: voi, voi! säger jag, vastis neita! fy en sån stygg flicka du är! Men Pirhanne böjer bara huvudet ned mot bröstet och låter sitt ansikte anta ett oemotståndligt komiskt och bedjande uttryck, och så måste jag vända mig bort mycket fort för att inte komma på skam med ett leende. — Men Inker, hon är stadig och allvarlig och tioårigt värdig i sätt och tal. Hon leker, att hon är stor flicka, som syr mössor och stas åt sig, av nästan mikroskopiska lappar; hon vänder sig med avsky bort, när Pirhanne föreslår någon så barnslig lek som renleken (elustallat), där renhorn föreställa hjord och träpinnar hundar — nej, Inker vill leka hushåll, vill vara emäntä med många snälla och lydiga barn omkring sig, vill gå bort och dricka kaffe i andra, låtsade kåtor och resonera högtidligt och allvarligt om förnuftiga saker. Ibland får hon Pirhanne med i leken, och då kan man få höra de allra mest förunderliga saker om man har öronen öppna och ser ointresserad ut. Det pratas och skvallras i noggrann efterhärmning av de vuxna; om renhjord och skosyning, om garvning av läder och om odugligt tjänstefolk, om vad kaffet har stigit och vad mjölet är uselt, om allt som rör det dagliga livet. Pirhanne säger de besynnerligaste saker, hon har en fantasi, som inte ens Inkers allvar kan hejda, och fast jag inte på långt när förstår allt, som ramlar ur hennes lilla mun med förbluffande fart, hör jag ändå nog för att fullkomligt förstå Inkers hjälplösa min. Ibland blir det gräl av och det slutar nästan alltid med, att Pirhanne gör en sorti, som inte är fullt värdig en äldre lappmatrona som njutit gästvänskap i en annan kåta.