Dagarna gå fort i vila och den första dagen i detta läger är lika alla de andra i förra lägret. Det är så mycket att göra, så mycket att sköta så timmarna flyga bort. Skidor ska tjäras, ved huggas, våta kläder torkas, pulkor packas upp och packas igen; man äter, dricker kaffe, pratar, stickar, går på besök i kåtorna — innan man vet ordet om är kvällen kommen och den stora matgrytan över elden till det största målet på hela dagen. Vi sitta i halvskymningen framför brasan, alla samlade och i väntan att märgbenen och köttet i den väldiga grytan ska bli färdigt och puttra slut. Heikka har varit med renarna till fjälls, och som vanligt rör sig samtalet uteslutande kring “ello“ d. ä. hjorden. Varhelst två eller tre lappar äro församlade kan man vara säker om, att pratet är i full gång, och lika säker kan man vara, att det bara är renar, bete, flyttningar och väderlek, som dryftas. Och vad annat skulle de väl tala om, vad annat skulle de slösa sina omsorger på än det enda existensmedel de äga. Kriget angår dem ej, det är så långt borta och den enda olägenheten med det är, att mjölet och kaffet blir dyrare. Sveriges rikes angelägenheter ha de så litet att göra med och veta så litet om, böcker ha de inga annat än finska predikningar, tidningar inte heller — men väder och vind ha de runt om, på väder och vind beror deras existens, renarna leva de av och Gud är för dem renarnas Gud och vädrens.

Heikka talar om en renko, som fött en kalv under natten, och bekymret är stort, att det lilla nyfödda kräket inte skall kunna leva igenom kölden och våren och ta sig fram med de andra till Norge. Gamlingen har kommit in från kåtan bredvid och samtalet är ivrigare än någonsin, då hundarna plötsligt börja ett vilt skällande och flyga ut med ett raseri, som om den vilde jägarn själv vore i antågande. Gates hand stannar, just som hon är i färd med att lyfta grytan av elden, Heikka tystnar i sin beskrivning över vajans (kons) tillstånd, Ristin stirrar förväntansfullt mot dörren och gamlingen sticker ut huvudet för att se vad som står på.

— Det är Nilsa, säger han, Nilsa och Sanna. Utan herkar. Och Nilsa har en säck på ryggen.

Nilsa och Sanna äro de fattiga lappar vi gästat under stormnatten, och underrättelsen om deras ankomst är oväntad, ty de hade bestämt att stanna en vecka till på samma ställe. Som de ännu äro långt borta, berättar Gate för mig deras historia i korta drag — deras enkla och rörande historia. Nilsa är över sjuttio år och Sanna något äldre. Båda voro så fattiga, att kommunen tog hand om dem och lät inackordera dem hos nybyggare i en finnby. De bodde i var sin ända av byn, men träffades ändå emellanåt och delgåvo varandra sina sorger och bedrövelser, och den outsägliga plåga det var för dem att på gamla dagar vara tvungna att bo inom fasta väggar under tjocka brädtak — de som i alla sina dagar varit under himmelens stjärnor. I späda björkdungar och på öde slätter hade de bott, på villande fjäll och i djupa skogar, och mellan sig själva och stormar och regn hade de endast haft en sotig duk, och Guds himmel hade välvt sig över räppen. Det är inte gott att stängas in mellan väggar och tunga tak då, och de plågades också och ledo över måttan. Till slut stod de inte ut längre utan slogo tillsammans den lilla egendom de hade — några renar, en kåta, litet husgeråd — och flyttade ut till de vida slätterna igen, till de låga björkskogarna, till stjärnorna och solen, till stormarna och regnen. Så gingo de till prästen för att gifta sig, men gubben hade barn från sitt första äktenskap, och de ville inte ge sin tillåtelse till detta giftermål, det kunde kanske göra att arvet blev mindre. Då gingo de båda gamla till prästen igen för att få råd och hjälp, och han var en förståndig man, som sade, att när de velat gifta sig men inte fått, så var inte synden deras om de bodde tillsammans. Och så bodde de samman i sin fattiga kåta, fröso tillsammans och hungrade tillsammans, men voro ändå fria, som riporna på fjällsluttningarna, drogo vart de behagade i världen, stolta över sin frihet och över sitt fattiga hem.

Nu kommo de! Jag kör ut huvudet bredvid gamlingens och vaktar deras ankomst med ivriga blickar. Men de komma ej som jag väntat få se dem — med raka ryggar och glada steg, med stolta ansikten och klara ögon. Ånej, vad kan väl ha hänt dem? Så sakta de gå, så bedrövade deras ansikten äro, så brutna och böjda de vandra fram, han med en säck på ryggen, hon med ett knyte i handen. De ryta inte åt hundarna, som skälla och tjuta i ilska, det är som om de ej hörde dem ens, de höja ej huvudet vid vår hälsning, mumla endast till svar och slå sig tysta ned vid elden, hon med en suck bra lik en snyftning.

Ingen säger något. Ingen frågar. Gate kastar bara mera ris på brasan och Heikka stoppar med fundersam min sin pipa. Så kommer förklaringen från Nilsa med sträv, låg röst, i enkla ord, utan bitterhet, utan förebråelser, endast med en oändlig, tung sorg och resignation: Strax efter det vi gått hände det. Man hade gått ut för att ta rätt på ännu en tsaggi (stödjestång), då en stormil värre än någon annan vräkte sig över kåtan, kastade den över ända, lekte med den, bollade med den, rev den sönder och samman tills snön fick den i sin makt, skymde den och täckte den. Fällar och husgeråd flögo för stormen och gömdes av snön. Nilsa hann få tag på litet bröd, Sanna på en filt — det var allt. Men pulkorna kunde ej blåsa bort, och i dem fann Nilsa sin snöskovel och grävde en grotta under snön. Där eldade de med de vedpinnar de kunde få tag på och med en pulka, som höggs sönder till bränsle, och där bodde och svulto de i ett dygn, de två gamla som ej kunde släppa sin frihet för lugn och trygghet i stängda hus. När stormen var slut, grävde Nilsa fram vad han kunde hitta, men mycket var borta, kåtaduken i trasor och stängerna spridda över slätten och dolda av snön.

— Det var en svår pröving för er gamlingar, säger Heikka med allvarlig röst och Gate skyndar sig att sätta ett stort fat med kött framför dem.

— Ja, svarar Nilsa och suckar tungt — ja, nog är den svår. Men det värsta är, att alla komma att säga, att det är för vi äro för gamla. De kanske inte låta oss vara kvar ute längre, vi kanske få sluta nu. Det är som om Sanna inte orkade längre heller.

— Voi, voi! jämrar Sanna — att vi ä’ så gamla, att vi ä’ så gamla. Nog orkar jag, Nilsa, men vi ä’ gamla. — — —

Heikka tröstar med lugna ord, lovar hjälp och bistånd och när vi alla ätit, ta Sanna och Nilsa sina knyten igen — de vilja inte stanna över natten utan äro nöjda med Heikkas löfte att komma till dem dagen därpå. Och medan nymånen lyfter sin bleka skära bakom en vit fjällkam vandra de båda gamla vägen hem till sin grotta igen, över öde myrar där rävarna tjuta och snön glimmar.