Långsamt glider tiden fram — men ändå snabbt på något förunderligt vis, fylld som den är av tusen små göromål och upplevelser. Vi vandra en natt, vila så i två eller tre dygn, kanske mera om vädret är dåligt och sedan ut i ödemarkerna igen. Alltid går marscherna på natten, då är föret bäst och skaren hårdast — om dagen då solen hunnit mjuka upp den bär man lätt igenom och ned i den lösa snön, och det blir mödosamt att ta sig fram om än aldrig så kort stycke. Solen skiner både natt och dag nu förresten, bara några korta timmar är den borta, så rullar den upp igen bakom en fjällkam och lyser på snön med kall, gyllengul glans, i början utan värme, men med en klarhet som kommer en att undra om man verkligen sett solsken förr.

På ett ställe lågo vi i läger en hel vecka, det var nära den stora renhjorden, som vi hunnit upp — den brukar annars alltid vara långt före, men på grund av några för tidigt födda kalvar måste halt göras en tid just vid trädgränsen där födan är lättast att komma åt. Hjorden låg inte på mer än en halv mils avstånd, och om mornarna kommo de tjänstehjon, som voro lediga ned till lägret, för att vila och äta och bo i en ordentlig kåta några timmar. De ha ett strängt arbete, renvaktarna, strängt och ansvarsfullt. De ha endast en halv kåta att bo i, vinter och sommar lika, den är lättare att flytta än en hel, går fortare att ta ner så att man snabbt kan följa hjorden i brusande fart, när den löper från den ena betesplatsen till den andra. Men kallt blir det i dessa kåtor, de ge endast skydd för det allra värsta ovädret och ha inte en skymt av den hemtrevnad som är så betagande i de stora kåtorna. Tre, fyra bo de tillsammans, vanligen två drängar och två tjänstflickor och deras vakttjänstgöring varar för var och en ett dygn. Ständigt runt, runt om hjorden måste vaktaren löpa och efter honom hunden — ständigt måste han ha alla sinnen spända, ständigt vet han farorna lura. Några minuters slappnat aktgivande, och hjorden kan vara spridd för alla himmelens vindar, järv, varg och lo kunna hänga sina offer i strupen och skadan bli större än någon kan räkna. Tjugufyra timmar i ständig rörelse, då och då till tröst en kaffetår kokad på elden i kåtan, några tuggor torrt kött och stelfruset ojäst rågbröd, det är allt som bjuds. Och när de tjugufyra timmarna äro slut blir det vaktbyte. Den avlöste äter, dricker, värmer sig framför elden, rullar upp de iskalla fällarna, kryper ned med filten dragen högt över huvudet och sover den dödströttes sömn i långa tunga andedrag. För att nästa dygn, eller i bästa fall det tredje åter ränna kring hjorden med vaksamma ögon och alla sinnen på spänn. Lasson ligger lindad kring axlarna, alltid färdig till användning, knivarna glida lätt i slidorna, skarpslipat är stålet de äro gjorda av.

Gates piga hette Anne, och en starkare och gladare jänta har väl aldrig trätt foten i ett par skidvidjor. Hon kom susande nedför fjällbranterna mot kåtan så kolten stod rätt ut av det starka luftdraget, hennes ansikte var så svartbrunt av sol och snö, att det var nästan lika mörkt som hennes blanka, svarta hår, ögonen voro bruna och stora, fulla av den mest tindrande livsglädje och den ständigt pratande och leende munnen visade de vitaste tänder. Alltid var hon glad — om hon kom i en snöyra så skidorna knappt gick att flytta, eller om solen sken så det sved i ögonen — lika skrattande hälsade hon sitt: boris! lika muntert logo hennes ögon, och den långa vaknatt hon hade bakom sig tycktes inte bekomma henne ett smul. Som en hök slog hon ned på allt som glänste grant och blankt, ögonen fingo ett trånande uttryck och händerna sträcktes med en nästan omedveten gest efter det. Såg hon en vacker, brokig mössa tog hon den utan krus från ägarinnans huvud, strök snabbt av sin egen, vars hakband sällan voro knutna, och provade ögonblickligen den nyfunna klenoden. Ur barmfickans djup uppfiskades en spegeldosa och med en min av obeskrivlig förtjusning skådade hon sin bild däri. I småbitar, ty hela hennes ansikte rymdes ingalunda på en gång i det minimala glaset. När emäntä var inne i kåtan vågade hon sig inte på spegeln — alltför uppenbar fåfänga strider mot religionens bud och Gate var varmt religiös — då provade hon bara och frågade, om det var fint. Och så pratade hon, pratade, pratade i ett enda hastigt gående om allt mellan himmel och jord, som föll henne i sinnet. Hon hade en käresta också, men han var dräng i Norge, långt norrut, och det var utomordentligt viktiga stunder då brev skulle skrivas till honom. Det gick inte på en gång det inte, och inte flög pennan över papperet heller precis. Långsamt och med oändlig möda formades bokstav efter bokstav, tungan hade hon stuckit ett stycke utanför munnen och tänderna beto i hop över den, ibland stånkade hon och torkade svettdropparna ur pannan, och så skrev hon vidare. När det blev för besvärligt bad hon Ellekare om hjälp, och då sutto de båda nedhukade på risgolvet med huvudena tätt ihop över papperet under viskande överläggningar och mycket fnissande. Ellekare var slängd i att skriva, hon hade gått i Lannavaara lappskola i många år och kunde både svenska och finska och lapska lika flytande. Brev skrivas alltid på finska, lappar emellan, fastän de använda lapskan i talspråk. Men de kunna inte uttrycka sig på sitt eget modersmål i skrift, de veta inte hur det stavas, känna inte igen det om de se det skrivet och kunna ofta inte en gång läsa det i tryck. Finska är lättare, den har inte så många besvärliga ljud, som i lapskan endast kunna betecknas på fonetisk väg, den skrives som den talas, och de flesta lappar läsa en finsk bok utan stor svårighet.

Därför avfattades också Annes brev på finska. Men fastän det var ett kärleksbrev så användes inte ordet älska en enda gång, vilket visst väckte Ellekares ogillande, ty ett litet stilla tystlåtet gräl utspann sig om ordet rakastan — jag älskar. Men Anne var bestämd och gav sig inte, och rakastan uteslöts. Tre gånger kom Anne hem innan det viktiga brevet blev färdigt, då förseglades det noggrant, och jag ombads att skriva den långa utanskriften. Vilket jag ock gjorde med min skönaste stil till Annes stora belåtenhet. Det var sista kvällen hon var hos oss på flera veckor, ty kvällen därpå skulle vi flytta, och innan hon dansade åstad till fjälls bad hon mig ta ett riktigt “tsappis porträhta“ — vackert porträtt — av henne med den svarta dosan jag hade, så skulle hon skicka det till Nila. Det lovade jag, och hon skrudade sig i sin finaste kyrkstass för den ändan: en strålande silkeduk med breda fransar lades om halsen, nyaste mössan med veckad vit spets sattes på, ett brett knappklätt bälte spändes löst om livet, banden kring anklarna drogos åt om möjligt ännu hårdare, de okammade hårtestarna strökos omsorgsfullt ur pannan och Anne var redo. Efter mycket fnitter blev äntligen plåten tagen, och sedan hon uttalat sin obegränsade och skrattfyllda tacksamhet tog hon av sig stassen och rände till fjälls så snön rök om skidorna.

— Hon är snäll, men hon är inte kristen, sade Ellekare med djupt allvar i stämman, när Anne försvunnit bakom den första fjällavsatsen.

— Är du kristen du då?

— Ja nog ä jag det nog.

— Varför är du mer kristen än Anne?

— Hon är så fåfäng och pratar så mycket dumt å det får man då aldrig i världen göra om man ä kristen.