— Men det gör då du också precis lika mycket. Och fåfäng! Du har ju så många pärlband om halsen så du får inte rum med fler.
— Och så sjunger hon djävulens sånger, fortsatte Ellekare utan att vidare gå in på fåfängan.
— Vad är djävulens sånger för något? Hur sjunger hon då?
Ellekare ser rådlös ut. Att tjäna hos en människa, som inte en gång vet vad djävulens sånger är! Vart ska det ta vägen?
— Ä du inte kristen? frågar hon med all världens undran avspeglad i sina bruna ögon. Eller tror du inte att det är djävulens sång, som hon sjunger däruppe på branten nu?
Det hörs en lång klar stark ton uppifrån fjället åt det håll där Anne försvann, en till, mera mild och svag, ännu en, ännu en, sen blir det tyst. Men de tre, fyra tonerna smälta samman till en harmoni, som på ett förunderligt sätt ger all den kalla och tysta vitheten omkring oss, inte mer än fyra toner och ändå komma de en att känna fjällens höghet, snöns vithet, tystnaden. Jag ser på Ellekare och hennes ansikte är fullt av strängt ogillande.
— Men kära, säger jag, är det djävulens sångkonst! Då önskar jag att jag kunde den.
— Du får inte säga så, det är farligt och syndigt. Tänk om en predikant hörde dig, då finge du allt höra hur stor synd det är att sjunga sådant, och säga sådant. Förresten var det Jonsa Karens joik hon sjöng.
— Det kan inte vara synd Ellekare, att joika. Om man joikar om hur blå himlen är, hur vit snön lyser, hur solen skiner, hur vacker hela Guds värld är, så kan det väl inte vara synd. Tror du inte att Gud tycker det är riktigt roligt att höra på i stället?
— Men ingen kristen får joika, det har predikanterna sagt och de vet nog vad som är synd eller inte. När du inte tycker det är synd, så är det för att djävulen talar i ditt hjärta. Och han talar nog i Annes hjärta också. Hon är ingen kristen, men när predikanten kommer i sommar så blir hon kanske. Hon blev det förra sommaren, det vet jag då, men hon har glömt det igen, för hon vart det inte riktigt med hjärtat.