— Ja, sedan fångade de herkarna, när dagen kom, men ingen makt kan få dem dit mera. Och jag är rädd nu att gå dit.

— Ska du gå den vägen i natt?

— Ja, just samma. Men om jag också är så trött, att benen viker sig under mig, så ska jag släpa mig fram på knäna, tills jag är över det stället. Hyvästi!

Han reser sig upp för att gå, lägger lasson fastare om axlarna och trycker mössan ned över öronen så tofsen står rätt upp. Så slår han oksan åt sidan, och i samma ögonblick viner en kastvind rätt in i kåtan, virvlar gnistorna högt uppåt räppen och kommer röken att slå ned tjock och grå, så vi knappt kunna urskilja varann genom töcknet.

— Herra siunit, garra biegga! muttrar Elle och kryper närmare elden. Ellekare slänger på mera ved, och en stund sitta vi alla tysta. Tills jag frågar:

— Äro de döda, alla de tre, som hade sin hand med i mordet?

— Ja, döda alla, svarar Elle. Och en hemsk död fingo de. Den siste dog för två år sedan. Han låg i säng i ett pörte, och man fann honom en morgon död. Han låg i blod. Som en tvättbalja är full med vatten, så var hans säng full med blod, och hans mun stod öppen till ett skrik, och hans ansikte bar alla helvetets fasor. En otrogens död och en stor syndares död.

En vindil sveper kring kåtan så den knakar, och snöregnet vräker ned. Elles ansikte är fullt av grämelse och ve, och hennes tandlösa mun rör sig upp och ned som tuggade den på ord, som aldrig bli sagda. Marja och Ellekare se ut som om de väntade få höra de döda engelsmännens jämmer och klagan utanför, själv kryper jag ihop i en smygande ångest — men på elden springa de små knopparna ut till lysande gröna blad, och de röda flammorna stiga mot räppen.

Så kom då våren äntligen! Stormen förde den med sig — efter fyra dygn drog den bort, och då lämnade den våren kvar. Inte en vår, som kommer långsamt med blå skymningskvällar och sakta framsmygande växtlighet, inte en vår med milda vindar och ljumma regn, inte en vår med blåsippsknoppar och tussilagos guld över markerna. Men den arktiska våren. Och den består bara av vattenflöden, det ena vildare och mer brusande än det andra. Hela fjället smälte och vår stackars lilla kåta, som stod vid dess fot höll på att alldeles följa med i den syndaflod, som vällde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses på Nilen flöto i vatten — riset skvalpade och gungade, fällarna voro genomvåta, och själva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo sömnen ur ögonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod på. Då blev det fart på oss, och vi kommo i skorna fortare än någon kan ana och ut för att se på eländet. En älv i miniatyr brusade utanför kåtan, den hade sprungit upp under natten och var så stor, att vi genast insågo det omöjliga i att leda den i en annan riktning. Förövrigt var allt redan så genomvått inne och ute, att det blev bäst att flytta. Och det gjorde vi också ögonblickligen, när vi bara fått söka ut en torr och lämplig plats. Man har i alla fall vissa fördelar, som inte civilisationen kan bjuda på, när man bor så där ute i vildmarken. Blir man ledsen åt den plats man bor på, eller tycker man inte den är riktigt lämplig, vill man ha bättre utsikt eller närmare till veden så flyttar man bara. Tar hela sitt hus på ryggen och ger sig av till ett bättre ställe — det är så enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp på vår besynnerliga lilla stege, lösa kåtadukens band, och låter den falla. Sen ta vi ned stommen och knoga i väg med den ett stycke bort och ta itu med att slå upp vårt hem på en ny plats. När barnen strax därpå komma för att börja skolan finna de platsen tom och öde, så när som på lite husgeråd, men de bli inte ett smul förvånade för det. Sånt händer var dag — ibland när de komma hem på middagarna få de gå länge och söka innan de hitta reda på var kåtan är, därför att den av någon anledning blivit flyttad till en annan plats, vanligen för att veden tagit slut. Utan särskilda order ta de därför genast allt vad de kunna bära med sig och söka upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter för att få kåtaduken väl spänd. Isak blir vår frälserman i detta svåra arbete, de andra skickas ut att hugga golvris, och det dröjer inte länge förrän allting är färdigt och fint igen. På golvet ligger tjockt med nyhugget vårrött björkris, som doftar så man nästan vill spränga lungorna för att kunna andas in länge nog, allt står prydligt och ordentligt uppradat, och på elden kokar redan kaffepannan. Det blir förplägning över lag i dag innan skolan börjar, och kaffet förtäres under den mest kordiala och muntra stämning.