— Nu är det snart sommar, säger lille Nils Tomma och ser trohjärtat på mig med klara bruna ögon.
— Ja det är det! svarar jag, men är inte så säker som han, på att det blir snart.
— Det är mycke vatten som ska bort först! säger Lasse med den erfarnes pondus. Det dröjer nog ännu innan det blir grönsommar. En vecka kanske.
Åja det dröjer nog länge till grönsommarn! En vecka går och ännu brusa bäckarna lika grå och vilda, men regnar gör det inte, och så småningom börjar vattenflödet att avta. Och när första veckan i juli har gått, ser det ut som om björkknopparna så sakta skulle svälla, men sakta så man blir vild av iver, att det ska gå lite fortare. Men sommaren kommer närmare, det känns på luften, som är mild och ljum, det syns på marken, som får en ljus liten skiftning i grönt. Och en natt vakna vi båda vid ett ovant ljud, ett förunderligt blitt och härligt ljud, som kommer oss att alldeles tysta se på varann och le. Är det sannt, är det möjligt? Var det en bofink eller var det dröm! Ånej, nu sjunger han en gång till — en lång drillande ton som stiger och sjunker i oresonlig, stormande glädje. Långt borta får han en öm liten melodi till svar, men innan han hinner börja sången på nytt stämmer en annan röst in. En rödhakesångare är det, och med smältande ljuvhet flöjtar han en lång, låg genomträngande kärleksvisa. Gång på gång, gång på gång, som om han vore berusad av sina egna toners välljud. Till slut blir bofinken alldeles ifrån sig och klämmer i så han kan spränga sig för att överrösta den andre, men rödhakesångaren blir vid att sjunga, en stare visslar skarpt och gällt och andra stämmor, som vi ej känna, stämma in i konserten. Solen lyser och den lilla flik av himlen, som syns över räppen är blekblå, mot den ser jag en björkkrona vaja, och knopparna äro stora och bristfärdiga.
— Tänk nu ha fåglarna kommit! säger Ellekare och hennes röst är full av jubel. I dag ska vi ta på oss vår finaste stass, vi få inte vara fult klädda i dag. Inte på fåglarnas första dag.
Och med det somnar hon igen och drömmer om sina pärlband och sin nya kolt, och jag ser hur hon ler i sömnen. Ett sånt litet barn hon är trots sina tjugufyra år — utsikten av en dag i stass kommer henne att le till och med i sömnen.
Hon gjorde sig sannerligen fin också, och jag måste minsann ta på mig den nya kolten för att göra henne till lags. Förresten var det roligt att gå i vackra kläder, när fåglarna sjöngo så man kunde tro sig vara i himlen, när solen sken så det brände i ansiktet, och det doftade i den röda björkskogen så man blev yr i huvudet.
Nästa morgon, när vi trädde ut ur kåtan hade ett under skett — hela skogen stod grön — skälvande, lysande grön, och alla knoppar hade öppnat sig. Det var inte längre de små bladen som sprungit ut, när eldsflammorna brände dem, det var mjuka, stora, hjärtformiga blad, som ännu voro klibbiga av kåda, och som sände ut en vällukt så berusande, att den förtog alla andra sinnen. Och i den skogen byggde fåglarna bo, sjöngo de, kvittrade de — å, det var livet självt som kom till oss, som tog sin boning hos oss i vildmarken!
På några dagar blev marken grön och mjuk att trampa på, ett par av kvinnorna vandrade ned till fiskekåtan där Ellekare och jag hade rastat på vår ensamma färd — där voro lägrets getter inhysta under vintern, och nu, när sommarn var kommen skulle de hämtas hem. Det var en stor dag, när de anlände — vart och ett hushåll hade en eller två eller flera, alltefter förmögenhet och behov. Jag hade bara en, men det var en underbar get, klok och elak och mjölkrik och full av tusen fukter. Men vi älskade henne ändå, Ellekare och jag, och den första dagen hon förljuvade vårt hushåll ska sent gå ur mitt minne. Den första dagen med riktig mjölk i kaffet! När man inte fått annat än torkad sur renmjölk i månader, möjligen ibland vid högtidliga tillfällen upphjälpt med lite sliddrig ost skuren i tjocka skivor, som långsamt löste sig till deg i kaffet, så kändes det som nektar att hälla koppen halv med kokt getmjölk först och sen kaffe på det. Det kan hända att en människa van vid grädde skulle rynka på näsa åt den fräna getsmaken och inte alls tycka det var gott, men för oss var det en njutning så fullkomlig, att den inte kan beskrivas. Och så mycket kaffe som det dracks den första getdagen i lägret, det kan nog ingen räkna. Jag vet, att jag stannade vid trettiotvå koppar, men Ellekare drack gladeligen på till uppemot förti. Och det fanns de som nog inte bävade tillbaka för femti.
Men det var tyvärr inte bara getter, som sommarens ankomst förde med sig, det var något annat också, som inte kom oss att dra efter andan av hänryckning. Ett par dagar efter lövsprickningen kom det — ljudet av det blandade sig med fåglarnas sång, och vi hörde det som om telegraftrådar löpt utanför vår kåta och sjungit en lång entonig melodi utan slut och utan början. Det var myggen, det var helvetet, det var nästan döden. Inne var det lugnt och uthärdligt nog, elden och röken höll kåtan fri — men ute! Stack man huvudet utom oksan blevo mössans strålande färger på ett ögonblick fördunklade till en grå, krälande, stickande massa — räckte man ut armen blev det blå tyget grått av myllrande kräk, och gick man ut, aldrig så väl insmord med stinkande beckolja, så kändes det, som om alla jordens knappnålar stuckits in i ens kropp. Läderdamaskerna över benen skyddade åtminstone dem fullkomligt, men genom den tunna sommarkolten gledo sugrören in lika lätt som en hand sjunker i ejderdun, och under bröstduken på hals och nacke kunde man döda hundratals mygg med en strykning. Drog man med handen över armen välte hela det grå myllret med som degiga, fuktiga rullar, men sekunden efter var där lika många nya blodtörstiga krabater, som sögo sig röda och stinna av ens blod för att därpå flyga till en lugn vrå och smälta rovet eller dö av vällevnaden. Värst var det om nätterna, när elden var släckt och ingen rök jagade bort dem. Då kommo de genom räppen så man såg himlen som genom ett moln, och hade vi inte legat i våra rakkas, hade morgonsolen säkert endast funnit våra lik — om den kunnat se något för ett grått myggtäcke.