Ibland under särskilt svåra myggsomrar händer det, att renkalvar och getter dödas av myggen, och för att förhindra detta tändas eldar, som dämpas med fuktig mossa, så röken bolmar tjock och tung. Rök skyr myggen, som människan pesten, och det är lustigt att se, hur getter och renar samlas kring elden så fort den tänds. De skocka sig runt om, lägga sig, rulla sig, gå så nära att det osar bränt om deras pälsar, allt under det de tugga och idissla med den mest outsägligt förnöjda uppsyn.

När det nu är så varmt håller jag gärna skolan ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och det går lättare att placera de olika avdelningarna skilda från varann, vilket är en stor lättnad för den som undervisar. Vi sitta då runt en präktig rökeld och känna inte mycket av myggen, som sjunger och surrar av ursinne att inte kunna nå oss. Ofta kommer det så mycket getter löpande, att jag ibland knappt vet om det är getter eller barn jag har att undervisa, men det tjänar ingenting till att köra bort dem, ögonblicket därpå äro de tillbaka igen, sturigt blängande med sina envetna ögon. Och de göra ingen förtret heller, ligga så stilla och lugna, barnen ser inte åt dem, och snart tänker inte jag heller på den underliga tavla ur skolsynpunkt, som vi måste bilda: den stora rykande elden, de framåtböjda, ivriga barnungarna som skriva eller läsa, de idisslande getterna. Och till bakgrund höga vittoppiga fjäll och en svart liten sjö, som speglar de gröna stränderna och björkarnas duniga buketter. Sommaren är redan i sin fullaste fägring — det går fort när det en gång börjar — små bleka blommor slå ut på gräsplanerna, porsen kastar ut kaskader av stormande dofter, vildgäss och lommar häcka i vassen nere vid sjön, småfåglarna bygga som om deras liv hängde på, att de skulle bli färdiga fort nog. Det är så bråttom överallt, så rastlöst, så utan vila. Solen skiner dygnet runt, alla nätter äro lika tröttande vita, alla dofter lika starka och tunga.

Ibland kommer det regn, men det går över på några timmar, sen är solen framme igen och skrattar mot alla våta glänsande blad och gräs. Men en gång få vi regn en hel vecka. Det regnar och regnar som om himlen vore öppen, vi elda så vi nästan steka oss levande för att hålla kåtaduken bara något så när torr, men det hjälper inte. Vi ha fått en gammal duk i skolkåtan, och den läcker som ett såll. Det iskalla regnvattnet känns dubbelt kallt, när det kommer kilande i små floder utför hals och rygg, och man får ha goda nerver för att låta bli att stöna till, när en sån där kaskad slår ned över en. Om nätterna är det värst — rakkas äro bra för mygg, men de hålla inte tätt länge för regn, och fastän vi täcka dem med filtar och fällar, så händer det ändå, att vi vakna många gånger var natt vid att en liten ström rinner över ansiktet eller halsen. Då måste vi upp och täta, men det dröjer inte förrän det läcker in någon annanstans, och när morgon äntligen kommer känns det skönt att kura ihop sig framför elden och få lite värme i kroppen och torra kläder på. Fastän dagarna äro så varma och tunga av solhetta äro nätterna ohyggligt kalla, och det kan gott hända, att man fryser, under de tjocka fällarna, så tänderna skallra, när gryningskölden smyger sig över en.

Under den regniga veckan fick min get en ovana, som sedan inga mänskliga makter kunde få ur hennes huvud. Ett ovanligt sällskapligt djur var hon, och när vi försvunno från elden därute så länge det fula vädret varade, ansåg hon det som sin absoluta rättighet, att också dra sig in åt mera skyddade trakter. Varför hon en dag knuffar upp oksan med hornen och träder in. Det var under kristendomslektionen, och som jag inte tyckte det var passande, att hon åhörde densamma, så beslöts det, att hon skulle ut. Ensam kunde jag på inga villkor rubba henne, men med barnens hjälp gick det slutligen — jag drog i hornen och de sköto på av alla krafter, hon spärrade mot i det längsta, men måste vika för övermakten. Just som vi satt oss tillrätta igen, ännu varma och flåsande efter arbetet, så stod hon där åter, stirrade fräckt och föraktfullt på oss och tog med den lugnaste min i världen en skinnpärmad bok, som låg inom räckhåll och tycktes finna den utomordentligt matnyttig. Min lilla hundvalp, Tsappe, som ansåg att detta i någon mån inkräktade på hans rättigheter rusade bjäfsande fram, vilket förskaffade honom en så välriktad stöt med hornen, att han höll på att fara ut genom räppen. Det ynkliga och förskrämda tjut han uppgav, när han hamnade i elden gjorde mig ursinnig, och med min mjuka, höstoppade pjäxa gav jag gitsegaitsa — lapparnas smeknamn på getterna — en ordentlig spark och röt åt henne att gå ut. Vilket resulterade i att hon med en obeskrivlig gest vände ryggen åt mig och under en timme envist stirrade in i väggen, då och då med en förargad viftning på sin lilla retsamma svans. Hon fick vara till slut, hon inrangerades bland det övriga hushållet — en get eller två i en lappkåta är en så vanlig företeelse, att ingen tänker på det ens. Det betydde bara, att mitt lapska hushåll blev mer och mer välordnat, och det var inte utan att geten gav en viss hemtrevnad åt vårt hem. Jag tyckte till slut att det var rätt behagligt att ha hennes raggiga huvud på min fot, när elden brann om kvällarna, pratet surrade och kaffepannan puttrade. Det var nästan en sorts förströelse, att höra hennes belåtna tuggande, medan Tsappe låg som ett litet mjukt nystan i mitt knä och regnet smattrade mot duken.

En dag, när solen åter sken från en alldeles molnfri himmel klättrade jag upp i luovvin för att inspektera matförrådet, och i en hittills oöppnad matkista fann jag en liten grå gummiboll, som jag tagit med till leksak åt barnen, men sedan glömt bort fullständigt. Nu plockade jag fram den och undrade för mig själv, om den skulle kunna bli till något nöje — men jag hade verkligen inte behövt hysa några tvivel om den saken. Ty aldrig har väl en boll i hela kristenheten väckt sådan uppståndelse och så stormande förtjusning. Det var den första boll, som någonsin funnits i byn, den första boll någon skådat, och den blev en källa till aldrig sinande förundran både hos gamla och unga. I början klämde de på den, nöpo i den, luktade på den och försökte trycka den platt mellan händerna. Sedan kastade de den upp i luften och tog den igen — den första, som kom på den idén att slå den mot marken blev blek av förskräckelse, när den kom hoppande tillbaka mot honom och vågade inte röra den på en lång stund, bara betraktade den med misstänksamma ögon. Så tog han fatt på den igen under de andras skratt, kastade den mot marken på nytt och vaktade hur den studsade, men grep den inte, plockade bara upp den igen och slog den mot risgolvet. Den gången tog han fatt den, och sedan höll han på i oändlighet att studsa och ta — tills någon annan högg den i farten och prövade sin lycka. De skrattade så de fingo tårar i ögonen åt den besynnerliga tingesten och kunde inte leka sig mätta. Gamla gubbar kunde komma gående till min kåta, sitta ett par timmar, dricka kaffe och prata, för att till slut klämma fram med sitt ärende: om de kunde få se på “det runda“.

Barnen älskade bollen och läste läxorna extra flitigt bara för att få leka med den under rasterna — jag fann det nämligen med klokheten överensstämmande, att som ett orubbligt villkor för bollens utlämnande stipulera, att alla skulle kunna sina läxor flytande och sitta uppmärksamma under lektionerna. Och när därför någon latmask svävar på målet vid läxuppläsningen, se de andra så ängsliga ut, som om deras salighet hängde på hur utgången skulle bli och försöka hjälpa den olycklige på traven med tecken och viskningar. Men sådant är naturligtvis strängeligen förbjudet, och när jag med allvarligt ogillande betraktar den skyldige, rodnar han och ser ned. Låter jag blicken alltjämt dystert vila på honom, sätter han snabbt händerna för ansiktet och tittar förskräckt på mig genom de utspretade fingrarna, och jag försäkrar — det fordras nästan övermänskliga krafter till, för att inte mista hela värdigheten och brista i skratt. Den late förpassas som vanligt till skamvrån med sin bok, tårarna flöda i smyg och läxan läses på med bruten röst. De andra som se sin dröm om en “bollrast“ gå upp i rök, sucka så en sten kunde bli rörd, men jag anser det nödvändigt att vara omedgörlig — bollen vilar till nästa dag.

Men när rasten kommer så är sorgen glömd igen och glädjen är lika hel — nästan. Tårarna torka snabbare än daggen för morgonvinden, och det är som om den vilda stormen själv brusade fram utanför kåtan. Lappbarn ha egentligen inte mer än två sorters lekar — de ha inte så många tusen att välja på som andra barn — men dessa två lekar tröttna de ändå aldrig på, och de kunna leka dem så länge dagen varar med hundrade variationer och samma skrattande glädje. Och vad skulle väl deras lekar röra sig om — om inte kring renarna och hjorden, om inte kring det fruktade spöket Stallo och dess härjningar. Ellostallat — renhjordsleken, densamma som Inker och Pirhanne helt stillsamt brukade låta gå av stapeln i kåtan på flyttningen — är något outsägligt intressant, och gamla renhorn utgöra där den förnämsta rekvisitan. De föreställa naturligtvis renar och bindas efter varandra i raider, ställas samman till stora hjordar, släppas i rengården och vaktas på fjällen. Där susa lassos så det viner i luften, och gossarnas kast stå minsann inte de gamlas stort efter i träffsäkerhet. Där ryts det åt hundarna och skjuts efter vargarna, oxrenar köras in och vajor mjölkas, kalvar märkas och slaktas. Och sannerligen är det inte ett liv och ett stim så den riktiga hjorden och dess vaktare nästan försvinna till dimfigurer vid jämförelsen.

Gunkastallat — det är spökleken — den går så det knakar i ungskogen, och skratten klinga mellan fjällväggarna. Den äldsta är då spöket som skrämmer de andra och vill ta dem — och de andra äro så rädda, att de springa åt alla himlens väderstreck bara gunka visar sig bakom en buske. Ett sådant larm är det, att jag ibland knappt tycker det är lönt ens att försöka göra min röst hörd, när rasten är slut och lektionen ska börja, men besynnerligt nog höra de mig alltid, och så fort mitt rop: “botet sisa!“ — kom in! — ljuder, stillnar det med ens, blir det tyst som om allesammans plötsligt sjunkit genom jorden. Så hörs tramp av många små fötter och de komma yrande, ivriga att ta fatt på nytt.

Har bollen varit i farten är ivern kanske inte fullt så påtaglig, när det gäller ny lektion, men de komma ändå lydigt och snabbt med ansikten, som hastigt bli allvarliga och litet fundersamma vid tanken på den läxa, som måste fiskas upp ur medvetandets mörka och förvirrade djup. Tänk om den inte gick som den skulle — då riskerades bollen till nästa rast. Å, den bollen! Jag kan inte räkna upp hur många anbud jag haft på den av hugade spekulanter, men nästan varenda en av mina elever ha gjort sina små försök. Lars Petter t. ex.: