— Du lärarinna, vill du byta med min nya kniv och bollen!
— Neej, ni ska ha den allesammans och inte bara en av er.
Dyster tystnad och ljudlöst försvinnande ur kåtan. Eller Nils Tomma:
— Du, jag ska köra geten din i gammen (kåta av torv, där getterna hysas in om natten) varje kväll hela sommaren. Vill du inte ge mig bollen då?
Avslås milt, men bestämt, och lilla kerubmilda Nils-Tomma suckar tungt. Även Nilsas erbjudande att hålla hushållet med vatten till terminens slut måste jag med smärta avslå — sådana förslag äro frestande, och jag ser på Ellekares min, att hon tycker jag är bra dum som inte antar. Det svåraste blir i alla fall, när Isak en dag kommer.
— Du lärarinna! Om jag hugger femti björkar och bär dem fram till din kåta — vill du ge mig bollen då?
Femtio björkar för en liten boll! Då rörs mitt hjärta, och jag ser milt på honom. Och inom mig önskar jag, att jag hade ett obegränsat antal bollar i min packning, så att jag kunde ge alla barnen varsin. Men tyvärr har jag ju bara en enda. De femtio björkarna vaja för min inre syn, och jag ser på Ellekare, att hennes hjärta hänger vid mina läppar. Men när hon märker, att jag tänker svara och — avslå, skriker hon till med ivrig röst:
— Vänta, vänta! Säg ingenting ännu. Svara honom i morgon.
— Varför det? Jag kan väl inte svara annorlunda då?
— Jo, men då har du hunnit tänka efter riktigt.