— Jag väntar tills i morgon, säger Isak. Och går.
Hela kvällen använder Ellekare sedan på att låta sin vältalighets ström flöda över mig. Tänk, femti björkar! Det var ved för hela vår återstående vistelse i lägret. Så mycket tid, som på det sättet skulle bli över till tvätt och syning och stickning, så mycket mer jag skulle få gjort, om Ellekare slapp allt arbetet med vedhuggningen. Och så nyttigt för Isak att få arbeta — han som var så lat. Men ingenting blev avgjort den kvällen, och på morgonen löstes problemet av sig självt. Ty bollen var borta, förintad. En kringstrykande hund hade ätit upp den under natten. Han trodde det var mat. Och över den sista ratade biten, som låg kvar utanför kåtan, fuktades Isaks och de andras ögon, och Ellekares femtio björkar försvunno i det blå.
Samma sorgedags afton, just som Ellekare mjölkat geten och gått med den till gammen kommer Isak inklivande och med honom hans yngre bror Jona. Båda äro så vanliga gäster i min kåta, att jag inte ens ser upp från mitt arbete, nickar bara och fortsätter att sy på min mössa. Isak sitter alldeles tyst för ovanlighetens skull, han brukar annars inte ha långt efter orden, och så gör Jona, och till slut måste jag titta upp för att se, vad de ha för sig eller om något särskilt står på. Då märker jag, att deras ansikten äro upphetsade, och att något är på färde, som tydligen har upprört deras sinnen.
— Mija lä? säger jag. Vad är det?
Men Isak skruvar på sig och vill inte riktigt ut med språket, fast jag ser, att han brinner av begär att tala. I samma ögonblick kommer Sanna och Marge in, och samtalet blir så livligt en stund, att jag alldeles glömmer av Isak och hans nyheter. Tills det blir några minuters tystnad medan jag provar mössan — då kommer jag i håg att fråga honom på nytt. Med samma resultat. Men då häver Jona upp sin gälla röst och säger:
— Han säger, att han har sett uldats hjord!
Sanna och Marge sätta ett par stora frågande ögon i honom, och själv känner jag mig som ett enda stort frågetecken. Att uldat finns det vet jag, och att de bo under jorden vet jag, och att de förmå allt, både gott och ont, det vet jag också, och att de alldeles se ut och äro som lappar, när de någon gång visa sig över jorden. Men att de ha hjordar det visste jag inte. Och därför väntar jag med spänt intresse på Isaks berättelse.
— Var såg du den? frågar Marge med vass röst och ogillande min. Ty uldat är troll, och en kristen talar inte om troll, det har predikanterna sagt. Och de ha också sagt, att uldat inte finns, men se det veta de nog kanske inte riktigt ändå, för det man ser det finns allt! Att tala om dem ska man i alla fall inte göra, det för olycka med sig och är synd. Men när nu Isak en gång har börjat så får man väl lov att höra hur det var. Var såg du den? frågar alltså Marge.
— Nere vid sjön, svarar Isak. En stor hjord med stora, vita renar och många hundar. Men ingen skällde, och det var så tyst, som om de döda vandrat fram. Två män vaktade, och en väldig hjord var det. Och vita voro alla djuren.
— Det är alltid vita djur i uldats hjord! säger Sanna. Kastade du inte stål?