— Men lagen säger, att ni få dra fram era gamla flyttningsvägar, om ni bara inte skada böndernas jord.
— Ja, det gör den. Om vi inte skada böndernas jord, om det inte finns märken, att vi gått över deras åkrar och inhägnader. Då måste vi betala, vad som vi bli dömda att betala, och i år är det sextusen kronor.
— Blev det så många märken i år då?
— Ja du vet sommarn kom sent i år. Vintern släppte aldrig taget, och det var så hård skare på fjällen, att det nästan var omöjligt för renarna att komma igenom den. Då sökte de sig ned till dalarna, men vi drevo genast upp dem igen innan de hunnit ens så mycket som skrapa ett hål på snön, som täckte böndernas åkrar. Men du förstår, det syns spår efter renarnas klövar på de nedsnöade gärdena, och det behövs inte mer än ett spår, ser du. Om det så bara är spår efter en ren, som löpt över en träda, så blir det lika taxt som om hela hjorden dragit fram. Sådan är lagen och vi förmå ingenting.
— Men kära! säger jag. Inte kan väl renarna göra skada med att gå över en tillfrusen och översnöad åker, där ännu inte ett strå växer. Det finns väl inga möjligheter, att lagen kan tillåta taxt för sådant?
Då skratta de allesammans, ett kort, hårt, glädjelöst skratt och se medlidsamt på mig, som kan tro människor om så gott.
— Vad bry de sig om skadan! svarar Lasse, som ligger utsträckt längs med bärbmed och röker sin pipa — och så spottar han med utsökt ackuratess in i elden. Vad tror du att du gör för skada, om du går över en nysådd åker, där snön ligger många meter djup, och skaren är hård som sten! Vad tror du renen gör för skada! Du hör, att om det också bara är en, som sprungit över ett gärde och lämnat spår efter sig så bli vi dömda till taxt för hela gärdet. Det blir pengar det ser du, för dem som döma. Vad rör det dem, att vi äro fattiga, och att många av oss kanske måste gå från kåta och allt för att kunna betala sin del?
— Men när sommaren kommer, så kan ni väl i alla fall vara lugna för vidare taxt? När fjällen äro gröna så hålla renarna sig väl där?
— Ja, men ser du, vi ha inte så stort stycke av fjället att vara på, och om renarna vandra från ett ställe till ett annat för att söka bete, så få vi betala för den mark de gå på, om den tillhör någon bonde. Spillningen fördärvar gräset, säga de. Korna vilja inte beta där sedan. Men nog har jag sett kor beta, där renen har gått!
— Var ska ni få pengar ifrån att betala med?