— Vi få sälja renar förstås, svarar Josto. Vi få väl försöka att hjälpa varann. Det måste gå, hur det än ska bli, annars få vi inte föra hjorden in i Norge igen nästa sommar. Kanske svenska staten hjälper oss lite. Men förfärligt är det. Så höga taxter har aldrig någon sida haft förut.
De andra bara vagga fram och åter, och ett ögonblick är allt tung, dyster, gränslös sorg. Så börjar Sanna räcka kaffet omkring, och genast får allt ett lite gladare utseende. Hjorden kommer på tal, och en allmän belåtenhet är rådande över dess tillstånd efter sommarbetet. Kalvar och märkning och det blivande höstrengärdet dryftas, och när alla hunnit få sin påtår klinga skratten friskt igen, som om varken norrmän eller taxter funnes i denna världen. Men jag ser ibland en ryckning i ansiktena, hör en förlupen suck, och jag vet, att bedrövelsen bara ligger gömd, att första ord kan få den att bryta ut på nytt.
— Jon Nilsa är död! säger så Josto i förbigående. Han har så mycket att berätta efter sin sommarlånga bortovaro, att det mest är han, som för ordet. Underrättelsen gör stort uppseende och alla fråga ivrigt vad han dog av för sjukdom, och när det skedde.
— Det var vid islossningen, berättar Josto. Han skulle gå hem från Norge till lägret vid gränsen. Isarna voro frätta, och när han gick över en sjö rände han ner i en vak. Ensam var han och ingen fanns som kunde hjälpa, men han tog sig upp själv med kniven. Det kunde de förstå, som fann honom, för det var fullt med blod runt kring vaken, och händerna hade han skurit sönder på kniven och mot isen. Han hade kunnat ta sig till land, och lite ris till en eld att värma sig med hade han också orkat hugga. Men tändstickorna hade blivit våta förstås, när han legat i vattnet, och då de hittade honom — det var Nikko och Aslak, som kommo vägen fram väl tre dagar efteråt — så stod han på huk med ett näverstycke i ena handen och tändstickdosan i den andra. Runt om honom lågo tändstickor med svavlet avrivet. Och så hade han frusit ihjäl stackarn.
— Voi, voi! säger Sanna och männen skaka sina huvuden. Men ingen tycks anse händelsen något vidare märklig. Sådant inträffar emellanåt — kölden är hård och människan ensam på öde slätter. Det är lappens liv, det är den död han riskerar var timme på sina långa ensliga vandringar, sådant händer och ska väl hända många gånger än. Det kan man ingenting göra åt. Och om några minuter är samtalet inne på helt andra ämnen: om priset på mjöl och kaffe, och om vinden ska komma österifrån eller västerifrån ur det moln, som ligger svart vid horisonten. En stund till sitta de kvar och prata om allt, som kommer i deras sinnen, så reser en på sig och går, om några minuter en annan, så ännu en, och snart ha de troppat av allesammans till nya kaffeorgier i andra kåtor och nya överläggningar om hjorden och taxterna, om de norska länsmännen och mjölet och kaffet och vindarna. Månen står högt på himlen, alla sommarens små bleka stjärnor ha blivit djupa och tindrande, och eldens blossande glöd färgar den svarta kåtaduken till kostlig purpur.
Hjorden är kommen! Tidigt på morgonen — innan det var dager nästan — hörde vi bjällror klinga och hundar skälla, och Ellekare mumlade ännu halvsovande, men med stor glädje i stämman:
— Nu är hjorden här!
Och när barnen kommo voro deras ansikten fyllda av förväntan och fröjd, och deras röster klingade, som om de förkunnade all världens glädje, när de ropade:
— Hjorden har kommit, lärarinna!