Hela lägret fick som nytt liv. Det var ett rännande kåtorna emellan så oksorna flögo i luften, kastade undan av ivriga händer; vart man kom dracks det om möjligt mer kaffe än vanligt, de buttraste ansikten logo, de lataste och långsammaste fingo ny fart i benen. En halvmil bort hade hjorden stannat — om man lyssnade riktigt intensivt och allt var stilla, så kunde man höra hundarnas skall därbortifrån, och på kvällen var lägret fullt av drängar och vaktare, som kommo hem på besök. Det var fest, det var liv, det var glädje och skratt. Ingen tänkte längre på de sextusen kronorna — det redde sig väl alltid, när den tiden kom. Nu gällde allt endast hjorden. Var den fet, var den frisk, var det många kalvar födda, levde alla, hade ingen frusit ihjäl? Blev det rengärde i morgon? Hade vajorna mycket mjölk? Skulle vinden blåsa från det rätta hållet den närmaste tiden, så att inte det blev svårt att hålla djuren kring lägret? Renarna springa ju alltid mot vinden — om det nu blev vind från Norge, så fick vaktarna ett väldigt arbete att hålla dem från att löpa inåt igen. Måtte det bli lugnt och stilla så att rengärdet fick skötas undan som det skulle! I morgon var det gärde — javisst. Och i övermorgon och dagen därpå, och så många dagar man kunde få hjorden samlad.
Morgonen därpå voro alla tidigt på benen i lägret. Ingen brukade annars röra på sig förrän tidigast vid halvniotiden — men första rengärdesdagen kan ingen sova. Då är det så mycket att ordna och sköta, att man måste upp i tid, upp med solen nästan.
Det var inte mycket uppmärksamhet i skolan den dagen. Hade bollen ännu funnits i livet skulle den inte en enda rast fått vara i bruk, det lovar jag, men nu var den borta för längesen, och ingenting fanns, som kunde locka till flit och intresse. För var gång bara en vanlig getklocka lät höra sitt bjällrande, så ryckte alla till och lyssnade utåt — den annars så ordentliga Inker grep jag till och med på bar gärning, när hon lyfte upp kåtaduken vid sin plats och spejade ut. Och detta mitt under välskrivningslektionen!
— Inker! sade jag då med högtidlig stämma.
Och Inker släppte duken, som om hon blivit bränd av ett glödande kol, rodnade så djupt att hon nästan fick tårarna i ögonen och sög med skuldmedveten min på sin blyertspenna.
— Vad tittar du efter, Inker?
Två gånger måste jag upprepa frågan innan Inker äntligen får fram, att hon tyckte hon hörde Sanna och Marja gå ut. Och hon trodde de kanske skulle gå till gärdet och att inte skolan skulle hinna bli slut, innan det blev tid att gå. De andra flytta oroligt på sig bara vid tanken på något så förskräckligt som att komma för sent — och så grips jag av medlidande, förstår, att detta är ännu allvarligare än den första dagen med skridskois och blankt solsken söderut i “mitt land“ och ger lov från innanläsning och den tredjedels timme välskrivning, som är kvar. Och inom en halv minut är kåtan tom och ungarna iväg så fort benen kunna bära dem.
— Du ska väl gå till rengärdet du med? frågar Ellekare, när hon strax därpå kommer in, och jag ser på henne att ingen makt på jorden ska då kunna hålla henne hemma i eftermiddag — om hon får rå sig själv.
— Ja visst ska jag gå dit! Du vill väl inte följa med kan jag tro?
— Du vill väl inte äta, när du är hungrig, eller dricka, när du är törstig! skrattar Ellekare till svar.