Så viktigt är rengärdet! Naturligtvis ge vi oss båda av den långa vägen över fjällen — i sällskap ha vi Gate och Sanna och Marja, och hela tiden skiner solen, skratten klinga och stegen tas så lätt i det mjuka gräset, att det knappt böjer sig under fötterna. Gate och Sanna ha varsin laukko på ryggen och i den kaffepanna och torrskaffning — det händer allt, att manfolken äro trötta och hungriga efter sitt arbete att driva hjorden in i gärdet och då smakar det gott med kaffe och mat. Förresten kan man bli hungrig själv, när man mjölkat och arbetat i några timmar — mat är alltid bra att ha med sig och kaffe ändå bättre.
När vi gått nära en timme säger Sanna:
— Nu kan jag höra dem!
Alla stanna vi och lyssna, och långt bortifrån förnimma vi några svaga ljud. Som korta, lustiga grymtningar låter det för mina ovana öron, då och då uppblandat med ett skarpt hundskall, en mans höga rop. Men under dessa gälla ljud hörs hela tiden detta starka, djupa grymtande, det stiger och faller — än är det kraftigt, än nästan ohörbart — men hela tiden är det där. Det är småkalvarna, som kalla på modern, får jag veta, och modern, som svarar. Ju närmare vi komma dess starkare blir ljudet, hela luften är fylld av det, och snart äro vi tillräckligt nära för att också urskilja det dova trampet av många fötter mot lös jord. När vi hunnit över den sista fjällkammen ha vi under oss på sluttningen hela gärdet: som ett nystan av intensivt liv är det, som ett myller av grå kroppar och vaggande horn — aldrig ett ögonblicks stillhet, ständigt runt, runt rör sig massan därnere, och vad man allra först lägger märke till är, att rörelsen hela tiden går motsols. Det är nästan som vore det en karusell driven av en väldig motor — hundskallen, männens rop är musiken, det eviga intensiva råmandet är motorns surr, och hela den svartgrå massan av ryggar och horn är karusellen, som aldrig stannar, aldrig slutar, aldrig blir trött på att gå.
När vi tagit oss ned för fjällbranten och hunnit ända fram till gärdet pressa vi oss in genom en smal öppning mellan ett par korslagda björkstammar, och befinna oss plötsligt mitt i en brusande ström av liv. Hjorden böljar omkring oss, väjer smidigt undan för oss i sitt snabba lopp så att vi stå som i en liten tom cirkel — hornen knirka, hälsenorna spännas med ett sprött, knastrande ljud, kalvarna råma. Flera tusen djur äro samlade på denna lilla fyrkantiga plats, omgärdad med en palissad av björkstammar; nästan alla kåtors innevånare ha samlats hit, lassos vina i luften, skratt skalla, kommandorop rytas, röster skrika högt. Männen glida omkring med smygande steg, mössan med den gungande röda tofsen är skjuten långt bak på nacken, kolten vippar kortare och kokettare än vanligt, de solbruna ansiktena äro våta av svett, men ändå fulla av den mest intensiva glädje. De följa hjorden med ivriga, spända blickar — var och en märker ut sitt offer, sin fångst, var och en är fullt och helt upptagen av sitt arbete. Se på Heikka där, hur han smyger fram med armen höjd till kast och lasson i stora ringlar om handen! Mitt i detta myllrande kretslopp av alldeles likadana djur söker han ut det han ämnar fånga, vet han att skilja de, som tillhöra honom från de andras. Lasson viner ut med ett susande kast, faller ned över offrets huvud, Heikka stramar till och börjar dra så sakteliga för att få djuret intill sig. Ibland blir det fullkomlig dragkamp av — är det en stor, stark oxe han fångat, kan det hända, att Heikka släpas gärdet runt mer än en gång av den motspänstiga krabaten, innan han hinner betvinga honom. Då blir det skratt från alla, så att det klingar mellan fjällväggarna, och Heikka ler själv åt sin tillfälliga maktlöshet. Men rätt vad det är tar han spänntag, där han kan få en lämplig position, och då är det inte lönt för gossen i andra ändan att försöka konstra längre! Då måste han glida närmre och närmre för vart kraftigt drag Heikka gör, det hjälper inte att luta huvudet ned mot marken, så att den väldiga hornkronan riktas mot betvingarens bröst — ty betvingaren ler bara helt lugnt och blir alls inte skrämd, lägger repet över axeln, vänder ryggen till och drar sin fånge in i ett annat, mindre gärde, där slaktdjuren släppas, tills tid blir att avliva dem (utan några smärtstillande medel). Vanligen längre fram på kvällen, då mjölkningen är undangjord och kvinnfolken ha tid att hjälpa till med att reda upp räntan och blodet.
Och så går Heikka ut igen till den kretsande hjorden, på vägen lindar han upp lasson, så den är färdig till användning och söker med blicken ut ett nytt offer, så fort han står i det stora gärdet. Han finner det snart och slungar snabbt sin lasso kring en liten årskalv, som alldeles hjärtängslig spjärnar emot, när den ovana, besynnerliga snaran lägger sig om honom, spretar ut med alla fyra benen och gör ett vilt försök att nå sin mor, som ångestfullt kallar. Men det tjänar rakt ingenting till! Det stramar för hårt om halsen, det är bara att gå efter som det drar, rakt fram till den starka människan, som bestämt inte kan vilja en liten skranglig, rödbrun kalv något gott. Gud hjälpe mig! tänker det lilla kräket så säkert som allt — de stora svarta ögonen bli allt större och svartare ju kortare repet stramas, och de blunda i vild skräck, när ett par starka nävar gripa tag om den smala, fina halsen och vräker till. Ett litet dödsskrämt djur finner sig plötsligt ligga kullkastat på marken, och tvärs över buken sitter karlen, som hela tiden haft ont i sinnet. Nu drar han kniven ur slidan och gör med den några snabba, djupa snitt i ett av de ludna och mjuka små öron, som han håller mellan sina händer. Han skär ut ett par trekantiga bitar, och blodet droppar om hans händer. Så springer han upp med ett lätt språng, lossar lasson — och den lilla nymärkta stackarn står förvirrad åter på sina egna smala ben, skakar med rådvill uppsyn sitt illa åtgångna huvud så bloddropparna stänka vitt omkring och sätter plötsligt av i galopp till modern, som hela tiden ängsligt hållit sig i närheten. Nästa gång kanske lasson snärjer henne, och full av fasa kämpar hon emot i det längsta. Men en finlemmad vaja förmår ingenting mot Heikkas armar, han rubbas inte ens ur sitt läge, och snart står han vid hennes huvud, medan Gate snabbt springer till med nahpin i högsta hugg för att mjölka henne. Först får hon ett par smällande slag med handflatan mot spenarna, för att mjölken ska rinna till, och sedan står Gate framåtböjd, håller nahpin med den ena handen och mjölkar med den andra. När de få droppar, som kan pressas fram — vanligen ungefär ett knappt halvt dricksglas — dragits ur de små centimeterlånga spenarna, löses repet kring halsen, och snabbt som vinden kastar sig vajan in i flocken och gömmer sig bland dess tusenden. Och Heikka ser sig om efter en annan. Aldrig tar han samma, aldrig fångar han ett djur två gånger, aldrig ett, som inte bär hans märke. Hur hans ögon kan hinna urskilja de små, nästan igenvuxna öronmärkena bland denna snabbt kringlöpande massa av djur, är ett fullständigt underverk, men han är inte ensam om denna skicklighet — alla de andra lappmännen ha lika skarp syn, lika svindlande träffsäkerhet. Det är mycket sällan man ser någon, som missar ett kast eller som måste lossa lasson och låta djuret löpa, därför att det inte hörde honom till.
Runt runt ränner hjorden — alla hålla huvudena högt lyftade och de nya sammetssvarta hornkronorna vaja som ett spetsfint gallerverk, det knittrar och knastrar, det ljummar i luften av skratt och skrik. Och över alltsammans strålar en stor och sval höstsol, runt om stå vittoppiga fjäll glimmande mot höstens vitblå himmel, och gräsets och björkarnas grönska lyser, ännu inte blekt av vinter och hård frost. De klara färgerna i lapparnas dräkter flamma i solskenet, renarnas brungrå ryggar glänsa som siden, deras kupiga, svarta ögon spegla fjällen och himlen och allt, så man liksom får all denna skönhet mångdubblad.
Plötsligt känner jag en arm om min skuldra, där jag står och ser på alltsammans. Det är Gate — hon har slutat sin mjölkning för dagen och skall gå in i slaktgärdet så fort Heikka blir färdig med märkningen. Vi stå båda tysta och lyss till larmet, som stiger och faller.
— Nu ska du snart resa härifrån! säger så Gate.
Och när hon säger det, så vet jag, vad det är som hela tiden liksom gjort ont invärtes, fastän jag varit med om all glädjen i dag. Jag ska resa från allt detta — om några dagar bara. Från lapparna och renarna och fjällen, från min svarta lilla kåta, från Tsappe, från nätternas stillhet och dagarnas bekymmerslösa glädje, från de svarta sjöarna, de susande älvarna, den mjuka mossan, där foten löper så lätt utan att tröttna.