— Är du glad, att du snart får komma hem till ditt land igen? frågar Gate, när hon tycker jag varit tyst alldeles för länge.

— Nej, jag är inte glad, Gate. Det vet du väl, att ingen kan vara glad att resa ifrån er.

Då ler hon — det vackra unga leende, som ingen mer än hon har, och hennes ögon se på mig så vänligt och klart.

— Kom så går vi och kokar kaffe! säger hon. För nu så ä vi nog hungriga och törstiga både Heikka och du och Anne och jag. Samla ved du och gör upp eld, så går jag efter vatten.

Och så klämma vi oss ut från gärdet genom den smalaste upptänkliga springa i palissadverket, Nils Tomma och Lars Peter följa med för att hjälpa mig med vedplockningen — det blir bara lite torra kvistar, som vi hitta här och var. Men innan Gate och jag försvinna ur synhåll för varann, där hon skramlar neråt dalen med sin vattenspann och jag går uppåt skogsbrynet, så vänder hon sig om och tittar länge på mig. Och så säger hon, med en röst som är full av den allra uppriktigaste förundran och häpnad:

— Om jag kunde förstå hur det är möjligt, att människor nerifrån ditt land kan trivas hos oss lappar i fjällen. Och att du inte längtar hem igen ifrån oss!!

Det är skolans sista dag. För sista gången brakar oksan tillsida och barnskaran kommer inrusande, för sista gången hör jag deras högröstade, mödosamma: got morgon, lärarinna! för sista gången tar jag upp tonen till vår besynnerliga morgonpsalm — för sista gången är alltsammans som händer i skolan den dagen. Det känns så underligt och bedrövligt, det är inte roligt alls. Jag önskar för mig själv, att jag hade hela den långa, härliga sommaren kvar, att jag finge börja om igen från början, att tiden inte hade flugit så oresonligt fort. Men vad hjälper det att önska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av terminen, och om några dagar dra lapparna sin kos över fjällen till Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare väg tillbaka till civilisationen.

Och nu är det sista skoldagen! Alla komma de i söndagskoltar, rentvättade och kammade, och med dagens högtidlighet tydligt skriven på sina ansikten, alla se de på mig med lite förlägna miner, och alla kunna de — o mirabile dictu!, — sina läxor. Till och med Nilsa, som annars alltid svävar lite på utanläsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med ljudlig och säker röst, och ser minst lika häpen och stolt ut som jag över fenomenet. Och när sista timmen är slut, delar jag ut betygsböckerna och bjuder allesammans på kaffe.

— Går du i dag? frågar Jona, Isaks bror, när kalaset pågår som bäst, och lägger i detsamma in en väldig sockerbit i sin breda mun.