MENELAOS.
Hvad skall jag säga, då jag hör, att ny ofärd Sig till de gamla sammanfogar ömkligen, Ifall jag kommit, ifrån Troia min gemål 485 Befriande, som nu i grottan undangömma, Men någon annan qvinna med detsamma namn, Som min gemåls, i dessa kongasalar bor, Och säger, att hon dotter är också af Zeus? Och finns väl någon dödelig med gudens namn 490 Vid Nilens stränder? Han i himlen är blott en. Hvar finns ett Sparta på vår jord, om icke der, Allenast der skönsäfvige Eurotas går? Och blott en ende Tyndareus bar detta namn. Finns väl med Lakedaimon landskap likbenämndt, 495 Och Troia? Jag ej gitter lemna svar derpå. Ty månge, som det syns, uppå den vida jord, Besitta samma namn, med stad en annan stad, Med qvinna qvinna: det är icke undransvärdt. Ock skole vi ej rädas alls för gummans hot; 500 Ty ingen dödlig finnes, så till sinnet rå, Att han ej, hörande mitt namn, mig ger en bit. Ryktbar är Troias brand, och jag, som tände den, Jag, Menelaos, okänd ej på jordens rymd. Jag borgens drott vill vänta, och försiktighet 505 Tvefaldt iaktta: om han är en vildsinnt man, Jag döljer mig, och återgår till skeppens vrak; Men om han visar sig godhjertad, jag begär Hvad nyttigt vara kan i denna nödens stund. Den störste ofärd blir för mig, olycklige, 510 Att andra drottar, fast jag är en konung sjelf, Om lifskost bedja; men det oundvikligt är. Ty vis mans ord, och ej mitt påhitt, lyda så: När nöden tränger, ingen är så stark som hon.
KHOREN.
Af siarinnan jag har försport, 515 Som spående trädde fram I kongaborgen, att Menelaos ännu Till kolsvart erebos ej Sin kosa tog, i jorden gömd. Och fastän länge på hafvets svall. 520 Ängslad, sin fosterjords Hamn han ej hunnit än; Men irrar omkring, Olyckelig och vännelös, På mångvexlande jord 525 Sättande foten, se'n han med åran drog Bort från de Troers land.
HELENA.
Hit åter jag till denne minnesvård nu är Ankommen, med godt budskap från Theonoe, Som allt sannfärdigt vet. Nu säger hon, att än 530 Min make lefver, och guds dager skåda får, Men irrar kring på tusen vägar, seglande Hitåt och dit, samt efter dessa irringar Att han skall komma, när han funnit qvalens slut. Ett hon ej sade om han kommer frälsad hem; 535 Men jag medflit att spörja sådant underlät, Belåten, att hon sade mig: han lefver än! Hon mente, att han är här nära någorstäds, Ur skeppsbrott frälst, med några få af vännerna. Ack, att du komme, du för mig kärälsklige! 540 Vet hvem är denne? Lägger man mot mig försåt, Igenom Proteus sleme sons tillställningar? Lik fotsnabb fåle, eller lik en yr Bakkhant, Bör jag väl nu till grafven ila? Vild är han Till sin gestalt, som äflas, att mig fånga der. 545
MENELAOS.
Dig, som till grafvens dystra grop så hastar fram, Och till de stekta offerkakor, beder jag: Stå stilla! o, hvi flyr du? Vid din anblick väcks Hos mig förstumning och förvåning särdeles.
HELENA.
Man gör oss illa; qvinnor; ty vi stängas ut 550 Från grafven af den mannen der, som gripande Vill gifta bort mig åt den drott, som jag afskyr.