Min dotter, hur guds vilja är föränderlig, Och outgrundligt hon omvälfver allt så lätt, Omsättande hitåt och dit; en lider qval; En annan, som ej några led, dock slätt förgås, Och eger ingen säkerhet för allan tid. 715 Så du och din gemål hemsökts af lidanden; Du genom pratet; han igenom stridsbegär. Då när han fikte, fick han intet; men nu allt, Och af sig sjelf hans största lycka kommen är. Ej heller Dioskurerna, och gammal fader du 720 Vanärat, icke gjort hvad sqvallret vill. Din bröllopshögtid nu igen förnyar jag, Och minns de facklor, dem jag uti fyrspannsvagn Framför dig förde åkande; i stolen du, Som brud, med denne, lemnade ditt rika hem. 725 Ty niding den, som icke ärar husbondefolk, Och delar glädjen, som han delar sorgerna! Ack, vore jag, änskönt blott född till dagakarl, Dock räknad ibland ädelsinnte tjenares Antal, ehuru jag ej bär friborens namn, 730 Men tankesätt! Att ha af tvenne onda ting Blott ett, är bättre: att vanartigt sinne ha, Att heta slaf i alla andra menskors mund.
MENELAOS.
Välan, du gamle, du som mången hjeltebragd Har mödosamt, inunder mitt befäl, utfört, 735 Gå, äfven nu deltagande uti min fröjd, Och tillsäg vännerna, som qvar vi lemnade, Hur allt du funnit, och hvad lycka oss har händt; Att de på stranden bida, och afpassa der De strider, som jag tror mig skola förestå; 740 Samt hur vi henne må ur landet stjäla bort, Och hur vi, delande gemensamt ödes lott, Må frälsas ur Barbarers våld, om möjligt är.
BUDET.
Det skall så ske, min konung; men jag siarns konst Nu inser, hur den ringa är, och full at lögn. 745 Ty af eldsflamman ingen fromma hade vi, Och ej af fåglalåten heller; dårligt är, Inbilla sig, att menskan utaf fåglen lär! Ty Kalkhas sade ej, och tolkade för härn, Ehur han för en molnbild vännerna såg dö; 750 Ej Helenos; men fruktlös Troia sköflades. Man kunde säga: guden ville icke så. Hvi låter man sig spå? man bör af gudarna, Med offer, om det goda be, ej låta spå. Ty signeriet till en lockmat funnits opp; 755 Och ingen lätting riktat sig med eldprof än: Men vett och redlighet är bästa siarkonst.
KHOREN.
Om sinne densamma tanken väcks hos mig, Som här hos gubben: den som eger gudarna Till vänner, har i gården båsta siarkonst. 760
HELENA.
Må vara så! och hittills allt är godt och väl Dock hur du, arme, ifrån Troia räddades, Att veta, ingen fromma är; men vännerne Om vänners ofärd gerna höra hvad förspörjs.