AGAMEMNON.
Det Sisypheiske ynglet af alltsamman vet.
MENELAOS.
Ej kan Odysseus skada dig, ej heller mig. 525
AGAMEMNON.
Han städs illfundig varit, och en packets man.
MENELAOS.
Af ärelystnad drifves han; ett stort förderf.
AGAMEMNON.
Var säker, att han uppstår bland Argeierna,
Och ropar ut oraklet, som oss Kalkhas gaf,
Och hur jag lofte offra, och ej håller ord, 530
Åt Artemis min dotter. Se'n han öfvertalt
Argeierna, att dräpa dig och mig, han skall
Be flickan dräpa. Om jag hän till Argos flyr.
Så komma de, att, jemte Kyklopeiska mura,
Igrund utplundra landet, och föröda det. 535
Så gräslig är min ofärd, ack, jag arme man!
Och till förtviflan genom gudar bringas jag.
En sak mig akta, Menelaos, gående
I lägret, att ej Klytaimnestra veta må
Härom, förrän åt mörkret jag min dotter vigt, 540
Att jag, med minsta tårar, må olycklig bli.
Men hållen munnen ren, I qvinnor, fremlingar!
KHOREN.
Lycksalige de, som i stilla ro, Stroph. 1.
Och med äkta tro sam-
dela kärlekens läger, 545
I lugnet, fjerran ifrån
Ursinnig brånads glöd! förty
Guldlockige kärleksguden
Sin båge spänner på tvenne sätt:
Det ena till lifvets lycka, 550
Till trassel det andra är.
Jag sådant för brudsäng min,
Skön Kypris, mig undanber.
Förunna af fägring åt mig
Lagom, gif kyska begär! 555
Låt mig njuta af kär-
leken, skild från dess öfverdrift!
De dödliges lynne ej likadant är, Motstr. 1.
Sed liknar ej sed; med denrät-
te är lyckan säker alltid. 560
Uppfostran och vårdad tukt
Kraftfullt föra till dygd;
Ty, att blygas är vishet,
Och ljuflig förtjusning bereds,
Då med besinning man inser 565
Det rätta, der ryktet bringar
Ovanskelig ära åt menskolif.
Stort är, att efter dygden sträfva,
Hos qvinnan, genom stilla kärlek;
Hos mannen annorlunda deremot 570
Ett inneboende och mångutbil-
dadt skick ger staten mera glans.
Du kom, o Paris, från ort, der du Stroph. 2
Som herde vardt fostrad upp
Hos mjella kalfvar på Idas berg, 575
Der du fremmande toner, på Phrygisk flöjt,
Efter Olympos', den fordne mästarns,
Exempel, lockade fram.
Jufversköna betade korna, Motstr. 2
När gudinnornas dom dig förestod, 580
Som till Hellas kallade dig
Framför de elfenfogade palat-
sen, der du äfven i Helenas
Motblickande ögonklot
Inskickade kärlek, 585
Och sjelf af kärlek hänfördes. Epod.
Derför split och örlig Hellas förde jemte svärd och skepp.
Till Troias konungaborg,
O ve!
Stor de stores lycka är. 590
Sen i kongens dotter nu,
Förstinnan Iphigeneia,
Samt Tyndareus', Klytaimnestra,
Hur från de stora ledande sin ätt,
Oändlig lycka de uppnått! 595
De mäktige gudar bringa sällhetens lott
Åt osalige menniskornas slägt,
[Här stannom, Khalkis' döttrar och fosterbarn,
Och drottningen hjelpom ur vagnen ned, —
Att hon ej faller, och stöter sig, — 600
Glädtigt med händer och hjertlig vård,
Att ej, nykommen, hon skrämmer sig,
Agamemnons ärade dotter!
Ej oro, ej heller förskräckelse
Hos de Argeiska. 605
Väninnor, väninnor, vi väcka må!]
KLYTAIMNESTRA.
Vi räkne detta oss till lyckligt förebud,
Påpassligheten och den varma helsningen;
Och hopp jag hyser derför, att till godt förbund
Jag brud medbringar. Derför nu ur vagnarna 610
Utstyrseln bären, som åt flickan jag har med,
Och bringen allt rätt omsorgsfullt i vårt gemak!
Men du, miu dotter, lemna vagn och fålar strax.
Och stig med tjusande och späda foten ut.
Och J, småjungfrur, henne uti armarna 615
Mottagen och ur vagnen beledsagen hän!
Mig äfven någon låne stödet af sin hand,
Pådet jag sitsen här må kunna lemna väl!
Och framför redet ställen eder, somlige;
Ty obevekligt skrämmande är hästens blick. 620
Och denne gosse, konung Agamemnons son,
Orestes, tagen mot, mitt lilla stackars barn.
Du sofver, trött af raska åkningen, mitt guld?
I lycklig stund, till systers brudsång vakna upp,
Ty sjelf af ädel börd, du svåger blifva skall 625
Jemväl åt tapper man, Thetis' gudlike son.
Kom, dotter, kom och sätt dig vackert vid min fot,
Hos moder din, Iphigeneia, och mig gör
Bland dessa fremlingar afundsamt lyckelig,
Och helsa äfven fader din, som nalkas oss! 630
O du, min högsta vördnad, Agamemnon drott,
Vi kommit, icke ohörsammande ditt bud.
IPHIGENEIA.
O moder, strax jag springer fram — blif icke ond! —
Och sluta vill mitt bröst intill min faders bröst.
Jag längtar, fader, till din barm, framspringande, 635
Att efter många dars förlopp, mig trycka få.
Ty jag din anblick saknar. O, blif icke ond!
KLYTAIMNESTRA.
Gör, dotter, som du vill; städs var du faderkär
Mer än de andra barn, som jag till verlden bar.