KLYTAIMNESTRA.
Allt känner jag, och hört hvad du mig göra tänkt,
Och just din tystnad utgör din bekännelse,
Och täta suckar; bry ej om, att säga mer!
AGAMEMNON.
Se, jag vill tiga, hvarför skulle fräckheten,
Att tala lögn jag lägga till vårt olycksmått? 1145
KLYTAIMNESTRA.
Så hör mig då! Jag saken klart framställa vill,
Och icke mer begagna gåtors slingringar.
Först således, för att dig först det förebrå,
Har du mig äktat mot min vilja, och med våld,
Se'n Tantalos, min förre man, du mördade, 1150
Och med ett dråpslag slog ihjäl mitt arma barn,
Från modersbröstet slitande med våldsamhet.
Men Zeus' två söner, mine bröder begge två,
Med hästar ståtande, anföllo sedan dig,
Tills gamle fadren Tyndareus dig räddade, 1155
Tillfota fallen, och du återvann min bädd.
Försonad sedan — som du skall intyga sjelf —
Mot dig och gården vankfri qvinna städs jag var,
I kärleksvärfven sansad, och förkofrande
Ditt hus, så att du kunde alltid träda glad 1160
Inunder eget tak, och lycklig vandra ut.
Högst sällsynt fångst för mannen är, att bra gemål
Sig vinna; men på dåliga är ingen brist.
Jag denne son har födt åt dig samt döttrar tre,
Af hvilka en du ömkligt mig beröfva vill. 1165
Ifall man sporde, hvi du henne dräpa tänkt,
Säg, hvad du svarte, eller svarar jag för dig?
Att Menelaos Helena må återfå: en vacker sed,
Att brottslig qvinna lösa fri med eget barn.
Det ledaste vi köpe mot det käraste. 1170
Ty om tillstrids du far, och hemma lemnar mig,
Och dröjer borta under lång frånvarelse,
Hur tror du i palatset att mitt hjerta slår,
Då hennes platser öfverallt jag toma ser,
Samt jungfruburen tom? Vid tårar måste jag 1175
Allena sitta, och begråta henne så:
Åt dig gaf döden, goda barn, din egen far,
Dig dräpande, ej någon ann, med annor hand,
Och lemnade de hemmavarande slik lön.
Förty ett ringa svepskäl här behöfves blott, 1180
Att jag och döttrarna, som blifvit hemma qvar,
Dig skulle ta emot på sätt, som vederbör.
Derför, vid gudarna, ej må du tvinga mig,
Att vara mot dig elak, var det icke sjelf!
Låt se!
Du offrar dottren; hvilka böner gör du då! 1185
Hvad lycka önskar du, som slagtar eget barn?
En neslig hemkomst, då du brottsligt reste hän?
Och jag, medrätta kan väl jag dig önska godt?
Ovisa skulle vi ju anse gudarna,
Ifall mot barnamördare vi tänkte väl? 1190
Till Argos land, vill du omfamna dina barn?
Du får det ej; och hvem vill väl anblicka dig
Bland barnen, att du åter må nedgöra ett?
Har du den sak besinnat, eller tillhör dig,
Att bära spirans glans, och blott anföra härn, 1195
Men icke föra bland Argeier rättvist språk:
Akhaier, lyster er en färd till Phrygers land?
Så dragen lott då, om hvars dotter, som bör dö.
Det rättvist varit; men du aldrig hade bordt
Åt Danaïder ge till offring eget barn; 1200
Fastmer Menelaos bordt slagta sin Hermione;
Ty hans var saken. Nu skall jag, som helig höll
Din äkta bädd, mitt eget barn beröfvad bli,
Men hon, som brutit, skall sin dotter bringande
Till Sparta åter, vara den vällottade. 1205
Mig svara, om jag icke riktigt detta talt,
Och, om jag riktigt talat, o, så döda ej
Din och min dotter! Då är du en sansad man.
KHOREN.
Gif vika! Rättvist är, att rädda egna barn,
O Agamemnon; ingen dödlig säger "nej" dertill. 1210
IPHIGENEIA.
Ack, fader, om ändock jag egde Orpheus' röst,
Och kunde sjunga, att mig följde klipporne,
Och kunde tjusa med min stämma hvem som helst,
Jag flydde dit; men nu är all min talekonst
Blott tårar, och dem frambär jag; dem har jag nog. 1215
Bönfallande, till dina knän anfogar jag.
Den kropp, som modren der åt dig till verlden födt,
Att du i otid mig ej döde; ljufligt är,
Guds dager skåda; sänd mig ej till mörkrets hem!
Först har jag far dig nämt, mig första dotter du, 1220
Först har jag, uppå dina knän mig lägrande,
Dig kyssar gifvit, som af dig jag återfått.
Då föll ditt tal: "skall jag väl nånsin, dotter min,
Dig lycklig skåda uti egen makas hus,
Mig värdigt lefvande, och friskt uppblomstrande?" 1225
Mitt svar, idet jag tryckte pannan till ditt skägg,
Som jag med handen vidrör nu, var följande:
"Skall jag väl dig, som gammal gubbe, möta få,
O fader, i mitt eget hem, med smekningar,
Och återgälda min uppfostrings mång besvär?" 1230
Af dessa ord ännu jag eger minnet qvar,
Men du har glömmt dem, och mig ärnar slå ihjäl
Ack nej, vid Pelops, och din far Atreus, gör icke det
Och vid min moder, som med smärtor födde mig,
Och nu af samma smärtor andra gång hemsöks. 1235
Hvad angår mig väl Alexandros' frieri
Och Helenas? Och hvadan kom han, till min ofärd, fader, hit?
Se på mig, älskade, och gif mig blick och kyss,
Så att, derest jag måste dö, jag eger qvar
Det minnet, om du ej beveks af mina ord! 1240
Ack, broder, du är visst en liten bundsförvandt,
Men gråt ändock med mig, och fadren ödmjukt bed
Att han ej syster dräper; hos småbarn också
Om orättvisan visst en känsla innebor.
Se, tigande, o fader, han anlitar dig 1245
Varkunna dig, och far barmhertigt med mitt lif!
Ja, vid ditt skägg, vi käre två, anrope dig,
Den ene liten en, och syster hans fullvext.
Uti en tanke vill jag sammanfatta allt:
Att se guds dager är för menskan ljufsta lott, 1250
Ej underjordens mörker; hvar som önskar dö,
Är narr; slemt lefva bättre är, än vackert dö.
KHOREN.
Osälla Helena, för dig och din kurtis,
Stor strid Atreiderne ha fått mot egna barn!
AGAMEMNON.
Jag vet nog, hvar barmhertighet behöfs, hvar ej, 1255
Och älskar egna barn; jag eljes rasade.
Svårt derför, o min maka, är, att våga slikt,
Och svårt, att icke våga, ty det måste ske.
J skåden denna stora här, på flottan stängd,
Och dessa Hellas' konungar, i kopparskrud, 1260
Som icke finna någon väg till Ilios' torn.
Om jag ej offrar dig, så siarn Kalkhas sagt,
Vi Troias stolta fäste aldrig toge in.
Ursinnig lust påkommit de Helleners här,
Att skyndesamast segla till Barbarers land, 1265
Och qväsa våld emot Helleners äkta bädd.
Visst mina döttrar uti Argos dräpa de,
Och er och mig, om jag ej lyder gudsord.
Ej Menelaos, dotter min, mig kufvat till sin slaf,
Ej heller hans godtycke jag hörsamma skall; 1270
Men dig för Hellas, vill jag eller vill jag ej,
Jag måste offra, och åtlyda dess befäl.
Fritt måste Hellas vara, hvad på dig, mitt barn,
Och mig ankommer, samt Helleners äkta säng
Utaf Barbarerna med våld ej härjad bli. 1275
KLYTAIMNESTRA.
O, mitt barn, o, J fremlingar,
och ve mig, arma, då du måste dö!
Din fader går, och lemnar dig i dödens våld.
IPHIGENEIA.
O ve mig, moder, moder! densamma
Visan har fallit uppå bådas lott 1280
Ej mer för mig är guds dag,
Ej solens ljus der skiner.
O ve!
Ve Phrygers snöhöljda lunder,
Och Idas berg, der Priamos fordom sitt späda 1285
Barn utsatte, dess mor beröfvande det,
För säker död bestämdt,
Paris, som Idaios, Idaios hette.
IPHIGENEIA
Hette i Pbrygers stad; 1290
Ack måtte han aldrig, vid hjorden
Uppfostrad till herdatjenst,
Alexandros, fått sig en bostad
Vid klara vattnet, der nymphrens
Källor välla, 1295
Och ängen frodas i friska blommors prakt,
Samt rosors kalkar och hyakinthers gudinnor få plocka åt sig!
Pallas en gång dit lände, 1300
Och sveksinnt Kypris och Hera,
Och Hermes, Zeus' sändebud,
På kärlekens allmakt trotsande Kypris,
På sitt spjut Pallas, och Hero på Zeus', förstens, kongliga läger.
Till förhatelig dom, till fägringstvist,
Och mig till död, som skall bringa
Danaïderna mycken ära. 1310
J tärnor, mig tog, till ett förstlingsoffer,
Till Ilios Artemis.
Men han, som födde mig arma,
O moder, o moder,
Mig svikande öfvergifver.
Ack, jag olycksaliga, som såg 1315
Den vidriga Olyckshelena,
Jag dräpes och jag förgås
Genom min skändlige faders skandlige mordarsvärd.
O, hade ej kopparbogsprötige 1320
Skeppens stammar Aulis tagit emot
Vid dessa kuster, men till Troia
En gynnande flägt oss fört!
O, hade ej motvind
Uti Euripus blåsa låtit
Zeus, som åt dödliga skänka förmår 1325
Nu kultje, att dukarne svälla upp,
Nu sända ångst, nu åter nöd,
Nu fri utfärd, med lustig fart,
Men dröjsmål snart.
Mångmödofullt är isanning, 1330
Mångmödofullt dödliges slägte,
Och för olyckan måste vi menniskor råka ut.
O ve!
Hur stora smärtor, hvad qval utan tal
Danaïderna tillsändt dottren af Tyndareus! 1335