PYLADES.
Och sedan röjer saken sjelf, hvad göras bör.
ORESTES.
Helena dräpas! hemligheten vet jag nu.
PYLADES.
Javäl! men hör också, hur vackert är mitt råd. 1130
Ty om emot en välanständig qvinnas bröst
Vi stötte svärdet, vore mordet nidingsdåd.
Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk,
Hvars fäder hon har nedergjort, och barn förödt,
Hvars flickor hon beröfvat deras fästemän. 1135
Det blir nu jubel; eld åt gudar tändes upp
Af dem, som önska dig och mig mång ärekrans.
För det vi gjöto ut den slema qvinnans blod.
Ej sedan mer du kallas modermördare,
Men, fri från sådant, tillhör dig ett bättre namn, 1140
Helenas, mångdräparinnans, baneman benämnd.
Ej bör — ej bör gå Menelaos nånsin väl,
Enär din fader föll, och du och syster din.
Och moder — — — tyst! det passar ej, att tala om.
Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans 1145
Sin maka vann. Ja, längre jag ej lefva vill,
Om jag mot henne icke drar mitt blanka svärd.
Men om oss icke lyckas dräpa Helena,
Så tände vi på slottet eld, och brinne upp.
Och oss för ettdera ej äran undgå skall, 1150
Att vackert räddas, eller också vackert dö.
KHOREN.
Förtjent af alla qvinnors hat till verlden kom
Hon, Tyndariden, som satt fläck på eget kön!
ORESTES.
Ack, intet bättre finns, än tillförlitlig vän,
Ej rikedom, ej välde; alltid folket är 1155
Ett noll, uti jemförelse med ädel vän!
Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' död,
Du uti farans stunder vid min sida stod.
Nu åter ger du mig på fienderna hämd,
Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; förty 1160
Tungt faller sig, att öfverhopas med beröm.
Men då jag nu mitt lif tillspillo måste ge,
Jag fienderna näpsa vill, och sedan dö,
Att jag må dem föröda, som ha mig förrådt,
Att de må sucka, som olyckelig mig gjort. 1165
Jag är ju Agamemnons son, som, Hellas' drott
Enhälligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertid
Ett majestät från gud, som jag ej skända skall
Igenom slafviskt dödssätt; nej, på fri mans vis
Jag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qväst. 1170
Ty blott ett enda mål vi hunne, vore väl, —
Om oförmodad räddning vederfores oss, —
Det att ej dö, men döda; se, det önskar jag.
Ty det jag önskar, ljufligt är: att ur min mund
Förnöja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat. 1175