VI.
På vandring.
Efter morgonkaffet med de rundliga smörgåsarne besökte vi alla Ole Skar för att tacka honom och få närmare underrättelse om vägen inåt Vestra Gausdal, och efter att i hans trefliga hem ytterligare ha styrkt krafterna med söt mjölk och bakelser, satte vi oss i gång, ledsagade af honom ett stycke på vägen.
Snart marscherade vi dock ensamma vi fem, med renslarne på ryggen; och vår första upptäckt var, att vi skulle liknat ett slags kringvandrande »konstnärssällskap», om vi bara haft en apa med oss. Denna brist hoppades vi dock i nödfall kunna afhjelpa genom att sjelfve »göra gubbar» åt de nyfiknaste bland de tvåfotingar som kunde möta oss. Vi gingo dock ett bra stycke på den solbestrålade landsvägen utan att möta andra tvåbenta varelser än kråkor, och de veko höfligt ur vägen för oss, samt ett par infödda qvinnor, som vi tilläto att titta trindt på oss i ersättning för de upplysningar vi begärde af dem. Först då vi kommo på bron, som öfver Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal, mötte vi en varelse, hvars ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste kappsläde, satt emellan två hjul, stora som qvarnhjul—något mindre. Vi fingo sedan veta, att denna sammansättning af släde och hjul kallas karriol, helt säkert en härledning från begreppet karrier, en sak som ju för mången går i sittande galopp på de mest besynnerliga säten. Den varelse, som här kom guppande mot oss, dragen af en liten gul häst, igenkändes redan på afstånd som ett karlfolk och betecknades snart närmare som en äldre officer. Hvilka grymt allvarsamma »gubbar» han skulle få; rigtiga turistsnobbsgubbar, med blå glasögon, i fall han understode sig att spänna knektblickar i våra tornistrar—nej torn-ur var det—eller mönstra vår öfriga packning.
Ett tu, ett tu, raka ryggar, jemna steg, i två led och Hertha som befäl för eftertruppen, hvilken bestod af henne sjelf, och så—smålog karriolmannen så godt mot första ledet och gjorde honnör med handen för både detta och andra ledet samt eftertruppsbefälet, och hans blick sade så tydligt, som manliga blickar kunna tala till intelligenta qvinnor:
»Rätt så, I jenter! Sådant ger frisk håg och nya krafter.»
Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden midt i solhettan.
En bandhund, som sluppit kedjan, en smörtjärnehäst, som vältrar sig med alla fyra i vädret på klöfverfältet, eller en fluga, som lefvande sluppit ur gräddskålen, kunna ej hysa en renare fröjd eller visa en uppsluppnare glädje än vi, der vi gingo tryckte under bördan af vår packning och den stekande hettan i dalen. Vi voro:
Fria från modeskräp, fria från allt slags släp, stadssnack och bråk. Fjerran från sällskapstvång, nöjenas bing-li-bång, klander och tråk!
Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken, likställighetsföreningen, de »sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren Palm, utan i flerstämmiga skratt, som väckte bergens eko, der de togo sig en middagslur i granskogarne.