En skogsbäck lockade oss sjelfve till hvila och till närmare bekantskap med det medförda matförrådet. Der slogs läger och der utvecklades lif—för att torka efter svettbadet—och der lefdes så, att hade någon hygglig menniska kommit der förbi, hade hon stannat och—deltagit i vår måltid och sköljt ned den med det friska källvattnet, blandadt i våra bägare med det antal droppar ur fältflaskan, som föreskrefs af medicine kandidaten.
Efter ett par timmars rast, för att undgå den värsta solhettan, marscherade vi vidare; dagens mål var Vonheims folkhögskola, som ligger alldeles invid vår väg, och dit vi från Lillehammer hade två mil. Må nu ingen misstänka mig för att listeligen ha tummat resplanen till förmån för min och ett par af kamraternas folkhögskolekärlek; det var ju en ren händelse, att vi funno hotell Viktoria opassande för vår utrustning; att min ende bekante i den staden är bror till nämde skolas föreståndare, och att jag hade ett bref från den förre att aflemna till den senare.
Under de sista kilometerna—i Norge räkna alla menniskor väglängden i kilometer, när de ej räkna den i timmar—sporde vi en ung bondkarl: »Vil de sige os, om vi ere på rette vejen til Vonheim?»
»Ha-ua?—Ja så vägen, jo den går bent frem», svarade han sedan vi öfversatt vår danska på svenska.
»Må vi så bede dem om lidt vand», envisades vi, som lefde i den oskyldiga barnatron, att hela norska folket förstår den danska dialekt, som landets universitet utgifver för norska och som städerna kalla modersmålet.
»Ua?» ljöd det åter från de manlige läpparne. »Na da vatten! Är du norska, du?»
För våra ofilologiska öron ljödo bygdemålen helt svenskt och långt kraftigare, klangfullare och uttrycksfullare än norskdanskan; men vi ha ingen talan i målbrytningarna.
De språköfningar, vi under vägen hållit med flere personer af allmogeklassen, lärde oss dock inse nödvändigheten af den från högersidan förkättrade nya regeringsåtgärden att gifva statsanslag åt nämde folkhögskola, för att ett femtiotal seminariebildade folkskollärare der må kunna lära sig att grammatikaliskt behandla modersmålet, sådant det talas och förstås af allmogen. Detta kan man kalla att fylla en länge känd lucka i ett folks bildning.
Med ett femfaldigt hurra! efter råd och lägenhet, helsade vi Norges rena flagga, som vajade öfver en vacker granskog till venster i dalgången, och snart helsades vi, som gamla vänner helsas, i den vackra folkhögskolan.
Omsorgen att skaffa oss husrum öfver natten var för vår gästfrie värd ett icke ringa besvär, ty alla två- och enmanssängar på skolan och de närmaste gårdarne voro upptagna; i den förra af lärare och lärarinnor (skolans nuvarande elever), de senare af sommargäster från alla tre brödralanden samt af stänkdroppar från den stora nordiska skolmötesfloden i Kristiania, hvilken redan börjat rulla på jernväg och bölja per ångbåt mot Norges klippor. Ändtligen lyckades det dock vår värds personliga bemödanden att få oss inhysta på två skilda ställen; våra två vägvisande kamrater försvunna först i ett ångmejeri och vi tre andra lotsades af vår outtröttlige värd en half timmes väg längre bort till en gård, der vi instoppades i ett ofantligt rum, medelst linneväggar afdeladt i tre pauluner, med livar sin sparlakans-säng, så hvit, ren och till den grad anständig, att dess ben och fötter skyldes af breda garneringar. Våra samveten slogo oss då vi jemförde dem med våra korta kjolar. Vi sofvo här allt hvad vi förmådde till kl. 7, drucko sedan en försvarlig portion mjölk och fingo så en muntlig räkning, lydande på 1,50 kr., alltså 50 öre per hufvud.